DELTAGANDE & RELEVANS

Fotograf: Leonard Gren

En av de frågor vi driver på Riksutställningar är synen på publiken, vilken betydelse den ska ha för verksamheten på ett museum eller galleri och vilka konsekvenser det får om besökaren flyttas in i centrum för mål- och verksamhetsdokument.

Vi menar också att morgondagens publik, vilket vi hävdar även är dagens publik, dvs. de unga, ställer nya krav på vilka utställningar som görs och hur de presenteras. Kommunikationsforskare, sociologer och pedagoger är överens om att den tekniska utvecklingen, som innebär obegränsade möjligheter att söka information och kommunicera, har inneburit ett paradigmskifte. Denna utveckling måste även vi som arbetar med att producera utställningar förhålla oss till.

Det handlar om en ny syn på besökaren som förvandlas från ett statistiskt neutrum till ett ansikte och ett namn. Om att erbjuda processer och delaktighet istället för passivt åskådande. Att via både innehåll och förmedling vara relevant.

Utmaningen är stor och det är lätt att avfärda den och slå sig till ro med den äldre medelklasspublik man redan har. Men många institutioner i Europa har redan insett faran och har börjat agera. Jag har tidigare i denna blogg nämn projekt hos Gulbenkian i Lissabon, Musée Bargoin i Clermont-Ferrand i Frankrike, samt Zeeuws museum i Holland. Eller varför inte ”Hot Spot” i Malmö. Till denna lista kan jag nu lägga Mambo i Bologna och deras City-telling projekt och Tate Modern i London som ni kan läsa om i vår publikation Future Exhibitions.

Sitter just nu på hemväg från Venedig och Biennalen och flera stora konstupplevelser, där många skulle kunna fungera som utgångspunkt för ett konstbaserat lärande med process som metod. Samtidigt har Almedalsveckan börjat på Gotland med över 900 seminarier på en vecka. Ett gigantisk Open Source evenemang med näst intill outtömliga möjligheter till fortbildning och samtal. Jag tror att dessa stora evenemang är nödvändiga som ett slags kollektiva manifestationer där tankar, åsikter och kunskap kan överföras från människa till människa. I takt med att nätet utvecklats och världen globaliserats har också rättigheten till material och så kallad IPR (Immaterial property rights) urholkats. Vi behöver inse att en kollektiv tillgång till världens kollektiva kunskap är viktig för att utveckla ett hållbart sätt att leva. Där måste även museer och utställningar dra sitt strå till stacken.

Det är nu dags att ta några veckors semester från bloggandet. Jag återkommer i början av augusti med en ny blogg. Glad sommar till er allihop och må solen skina på era anleten!

BLOGGING

Fotograf: Leonard Gren

"- Foto är en sysselsättning jag med starka känslor brinner för likt få, för sannerligen är glädjen min den största vid blotta tanken att man skall ut på jakt efter att fånga ljus och motiv. Samtidigt kan jag dock erkänna att det bakom ridån ligger minst lika stor rädsla, stress och inte minst oro för att inte lyckas. Men oavsett hur mycket benen mina darrar framför de utmaningar jag ställs inför, finns det alltid en själstark och drivande vilja att göra mitt yttersta för att kunna visa och ge allt jag har.

Sällan står jag utan egna drömmar och idéer om vad jag personligen önskar kunna förverkliga i mina projekt, men med begränsad tid och resurser är det då alltid lättare sagt än gjort att gå hela vägen. Ofta tvingas man på gott och ont skala ner för att praktiskt kunna nå uppsatta mål och förväntningar vilket i sin tur kan vara skönt på så sätt att man har ramar förhålla sig till.

Uppdraget att i samarbete med Göran ta bilder till denna blogg är oerhört roligt och spännande på många sätt. För med obundna händer får jag som fotograf chansen att jobba kring mycket varierande ämne, tankar och koncept där jag kreativt kan styra hur jag själv vill återspegla det som tas upp. På så sätt blir det en mer personlig visualisering, vilket för mig som kreatör är väldigt givande. "

Leonard Gren

Här kommer också en bild av en bloggare i farten, tagen av Louise Andersson.


I skrivandes stund flyger jag bokstavligen och symboliskt över Europa, på väg till ett seminarium i Italien. Samtidigt ska en ny blogg skrivas. Denna gång delar jag och Leonard, fotografen, på bördan så denna blogg skrivs ur ett metaperspektiv. Hur närmar man sig ett bloggande? Vilka tankar tänks och hänsyn behöver tas?

I mitt bloggande har jag försökt att kombinera de två ben jag står på. Dels ett som är djupt förankrat i ett sociokulturellt perspektiv på lärande och som jag bär med mig när jag observerar, rapporterar och försöker tänka nytt. Dels ett som utgår från Riksutställningars uppdrag att utveckla utställningsmediet och som jag tolkar som ett fribrev att tänka nytt.

Mitt perspektiv på lärande landar i en syn på museet och utställningen som en social arena där besökarna sätts i centrum och där utställningen ska erbjuda möjligheter till ett kollektivt och aktivt deltagande. Detta för att bli en del i ett livslångt lärande där ett meningsskapande erbjuds som ger mig nya kunskaper att tackla det dagliga livet.

Uppdraget att tänka nytt gör att mina ögon dras till det som rör sig i den yttersta kanten av metoder och verktyg för förmedling och kommunikation. Vad händer i Europa och världen? Hur kan sociala media bli en del av en utställning? Hur designar vi en utställning för att nå besökaren?

Detta försöker jag skriva om, dels för att skapa en transparens i utvecklingen av en pedagogisk strategi, dels som ett led i ett distribuerat tänkande, där det skrivna ordet hjälper mig att sortera tankar.

Jag hoppas att Italien kommer att erbjuda mig några nyheter som jag kan delge er nästa vecka. Läs även Leos tankar om hur man som ung fotograf närmar sig ett ganska abstrakt uppdrag att leverera bilder till en blogg om lärande, museer och utställningar. Vi hörs om en vecka. Ciao!

LET´S GO!

Fotograf: Leonard Gren

En av de tendenser som just nu kan ses inom utställningsmediet är utvecklingen av en deltagarkultur. Konsten som process och konstbaserat lärande som verktyg för att öka relevansen och nå nya grupper och mål är en del av denna utveckling.

En annan utveckling, som även utställningsmediet måste förhålla sig till, är den snabba utvecklingen som sker av webben och sociala medier. Dagens blogg tar upp några tankar jag har kring hur webben och den nya tekniken kan bli en del av en deltagarkultur och ett verktyg för kontakten med en publik.

Det centrala i en utställning är det fysiska mötet mellan en gestaltning, ett innehåll och en besökare. Webben blir dock ett intressant verktyg när vi funderar över hur vi kommunicerar med besökarna och på vilket sätt vi vill göra dessa delaktiga. Webben har för evigt förändrat förutsättningarna för lärande. Vi har gått in i ett nytt paradigm. Det handlar framför allt om 2 saker;

- För det första att den nya tekniken möjliggör nya former av interaktivitet mellan människa och maskin.
- För det andra att tekniken ger nya möjligheter till visualisering.

Båda dessa förutsättningar innebär möjligheter för utställningsmediet.

Interaktiviteten ger nya möjligheter till kontakt med besökare via sociala medier. Facebook, chattar och bloggar kan fungera som en förlängning av utställningen i tid och rum och fungera både som innehållsmässig fördjupning och socialt nätverk. Interaktivitet bygger på en dialog och här erbjuder dagens teknik möjligheter som bara fantasin sätter gränser för. Bildstödda samtal i realtid där curatorer, pedagoger, konstnärer och publik kan mötas i gränslösa samtal. Och då har vi ännu bara sett början på denna teknikutveckling.

Visualiseringen öppnar för en bildmässig kommunikation åt båda håll. Utställningen kan presenteras och på så sätt skapa en förförståelse hos besökaren. Det går också att skapa virtuella besök i utställningen. Visualiseringen öppnar för kommunikativa format som podcasting, rss-feeds och streaming. Paketerad teknik som gör det möjligt att erbjuda guidning på olika språk, kommunikation med mobiltelefoner, intervjuer med konstnären på nätet, en presentation av hur utställningen kom till osv. osv. Här kan möjligtvis resurser vara en mer begränsande faktor är fantasin.

Men, och detta är min poäng, vill vi vara relevant för morgondagens museipublik är detta en utveckling vi måste ta till oss. Vi behöver utveckla metoder och gränssnitt, diskutera webbetik och didaktik samt i högre utsträckning göra människor delaktiga i de processer som leder fram till och som omger en utställning. Spräng rummet och öppna upp för en större verklighet!

Let´s go!

LIVSLÅNGT LÄRANDE

Fotograf: Leonard Gren

En av de hörnstenar som jag bygger mitt resonemang kring lärande, museer och utställningar på är att museerna fullt ut måste ta steget att se sig som en del av en struktur för livslångt lärande.

Grovt sett organiseras lärandet i 3 inriktningar;
Formellt lärande avser offentligt organiserad utbildning som leder till utbildningsbevis. För individen är detta lärande en blandning av obligatoriskt och frivilligt lärande.
Icke-formellt lärande äger rum lite vid sidan av det offentliga utbildningssystemet. Leder inte nödvändigtvis till utbildningsbevis. Är frivilligt för individen och omfattar t.ex. folkbildning, kursverksamhet och organisationer.
Informellt lärande är en naturlig del av vardagslivet. Är oftast inte avsiktligt och sker till stor del omedvetet för individen.

Museets utgångspunkt är det informella lärandet, men kan även fungera som resurs för skolan och folkbildningen och då bli en del av en struktur som stödjer ett formellt och icke-formellt lärande.

Lissabondeklarationen har varit en stark drivkraft för utvecklingen av strukturer för ett livslångt lärande. Den stipulerar att Europa ska ha världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi 2010. Strategin för att nå dit har kallats för livslångt lärande (Lifelong learning).

Som jag ser det har museer och utställningar en viktig roll att spela i en struktur för ett livslångt lärande. Dels som bärare av stora mängder information och kunskap, framför allt om kulturarvet. Dels kan man erbjuda en annan lärmiljö än den som skolan erbjuder. Men för att ta denna roll krävs några saker;

• Museet måste erkänna sig själv som en miljö för lärande. En social arena för meningsskapande.
• Museet måste uppgradera den pedagogiska och publika verksamheten vad det gäller status, utbildning, kompetens och resurser.
• Museet måste organisera sitt lärande i form av policydokument och utvecklingsplaner.
• Vi måste utveckla pedagogiska metoder som stödjer ett interaktivt lärande där besökaren tar en aktiv del i lärprocessen.

Det viktiga i detta är att museet och utställningen odlar och utvecklar sin särart som ett alternativ till skolan och inte antar skolans former och metoder för lärande. För museet och utställningen har en fantastisk möjlighet att öka sin relevans genom att bli en central del i utvecklingen av ett långsiktigt och hållbart samhälle. Men det kräver insikt och det kräver förändring!

Göran