NCK & JOCELYN DODD

Fotograf: Leonard Gren

I skrivandes stund befinner jag mig i Östersund. Har deltagit i ett möte med NCKs referensgrupp. NCK står för Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik och är ett nätverksbaserat samarbete kring kulturarvspedagogiska frågor. I referensgruppen sitter representanter från nordiska kulturarvsinstitutioner och universitet.

Jag hade idag nöjet att få höra en föreläsning av Jocelyn Dodd. Hon är chef för den institution på universitetet i Leicester (LU) som arbetar med forskning kring museer och gallerier. Hennes föreläsning hade titeln ”Learning outside the classroom – how can the museums enhance the school curriculum”.

Hon inledde med en färsk sammanställning som LU gjort där man under en period av 4 år mellan 2003-2007 ställt olika frågor till lärare om hur museibesök påverkar olika aspekter av skolarbetet. Ca 90% av lärarna anser att ett museum är direkt kopplat till skolans läroplaner. De ämnen som framför allt framhålls är ämnesöverskridande frågor, historia och naturvetenskap/teknik. Lärarna anser också att det är viktigt att eleverna för möta professionella människor (konstnärer, vetenskapsmän, pedagoger, etc.)

När det gällde de värden som eleverna fick ut av arbetet i museer sammanfattades detta i några punkter;
- att museibesöket bidrar till att öka värdet av kunskap som redan finns
- att eleverna ökar sin förmåga att tänka
- att eleverna lär sig att reflektera
- att lärandet sker stegvis
Framför allt framhöll hon vikten av att kunna arbeta med grupper över tid. Detta gav en mycket större effekt än enstaka besök. Det ska också tilläggas att de grupper som undersökts arbetat med workshop som pedagogisk metod och inte traditionella visningar.

På det hela en mycket intressant föreläsning som förflyttade sig mellan forskningsresultat och ”hard facts” till mer filosofiska betraktelser över lärandet i museet.

Jag avslutar bloggen med två citat som hon delade med sig utav. Det första är hämtat från ett museum i Tyne- and Wear i England.
”Our mission is to help people determine their place in the world and define their identities, so enhancing their self-respect and their respect of others”.

Avslutningsvis ett citat från Nicholas Serota, chef för Tate Britain;
”The last 10 years have seen a revolution in museum education. Museums have placed learning at the core …establishing their role as vital centers for knowledge in the community”.

Pedagogiska policydokument

Fotograf: Leonard Gren

För några veckor sedan var jag med och anordnade ett seminarium om pedagogiska policydokument. Eftersom denna blogg ingår som en del i en process där vi vill synliggöra vårt arbete på Riksutställningar med vårt policydokument tänkte jag reflektera lite kring detta med policydokument idag.
Thomas Koppfeldt, lärare på Konstfack och DI, utgick i sitt anförande från ett statement där han menar att museerna i sin verksamhet måste utgå från visandet. Om detta är det centrala i ett museums uppdrag blir ju också de kommunikativa och lärande praktikerna museets hjärta.
Här pekade han på en logisk kedja. Man kan inte arbeta med ”lärande” utan att ha ett styrdokument, det vi kallar för ett policydokument. Det går heller inte att göra ett sådant dokument, där man på olika sätt förhåller sig till lärande, utan att ha en kunskapssyn. Och en kunskapssyn förutsätter en kunskap om pedagogisk teori. Thomas Koppfeldt menade dessutom att det finns inget så praktiskt som en bra teori.
I det efterföljande samtalet under seminariet kom det också vid ett flertal tillfällen fram att de flesta museipedagoger saknar utbildning i pedagogisk teori. Detta är också något jag snabbt konstaterat när jag kommit in i detta fält. Det pratas mycket om metod och ”good practice”, men väldigt lite om teoretisk grund.
Även Helen Charman, från Design Museum i London, var inne på samma spår. Det går inte att arbeta med processer kring lärande i en institution utan att ha ett policydokument att förhålla sig till. I deras fall bestod policydokumentet av 4 delar;
- Mission
- Värdegrund (Values)
- Mål (Aims)
- Strategier (Strategy)
På Design Museum höll man dokumentet levande genom att se över det var 6:e månad i enheten. Det handlar då om att titta på de delar som är föränderliga över så kort tid, dvs. mål och strategier.
Undertecknad och Stina Flink redogjorde mer får varsin praktisk process där vi håller på att ta fram pedagogiska policydokument. I vårt fall, på Riksutställningar, har processen handlat om följande.
• Legitimitet – för att policydokumentet ska bli levande måste det vara förankrat hos ledningen för att få en legitimitet i hela organisationen.
• Delaktighet – Många måste göras delaktiga i processen med att ta fram dokumentet.
• Tid – Tiden är en faktor. Det måste finnas tid för process och reflektion.
• Struktur – Hur ska dokumentet struktureras? Vi har utgått från den ”engelska” modellen som jag redogjort för ovan.
Det ska bli intressant att följa en nationell process kring detta och se hur utvecklingen kommer att bli. Jag hoppas kunna bidra med en rad olika initiativ och tankar.

Museets pedagogiska kontrakt

Fotograf: Leonard Gren

För att tydliggöra museernas pedagogiska kontrakt kan det ibland vara nödvändigt att dissekera den pedagogiska processen för bättre förstå vad den handlar om.

Utgångspunkten för mitt resonemang är en uppfattning att det pedagogiska kontraktet för dagens museer har förändrats. Samhällsrelevansen har förskjutits till det visuella, till presentationen av samlingarna för en publik (ordet publik är nödvändigt att använda eftersom museet idag inte bara vänder sig till besökare utan även, via utåtriktad verksamhet och webb, vänder sig till människor utanför museet). Detta sett både ur ett skattemässigt nyttoperspektiv och en kunskapsdiskurs där dels det livslånga lärandet kommit att bli en allt viktigare utvecklingsfaktor, dels en nytt paradigm vad det gäller lärande. De pedagogiska kontraktet omfattar idag utställningar (med eller utan guide), tillämpad pedagogik för skolklasser, webben, verksamheter i det offentliga rummet, uppsökande verksamhet, tillgängliggörande av samlingar m.m.

Eliann Hooper-Greenhill presenterar i sin bok ”The educational role of the Museum” ett ramverk som vi skulle kunna använda för att förstå den pedagogiska processen på ett museum. Där ska meningsskapande förstås i en situation där artefakter av olika slag presenteras i en gestaltning och en iscensättning med avsikt att ge objekten och samlingen en mening ur ett tänkt perspektiv. Hooper-Greenhill erbjuder 3 komponenter för att förstå komplexiteten i museets pedagogiska kontrakt nämligen kommunikation (communication), tolkning (interpretation) och meningsskapande (education) (obs! mina översättningar).

Historiskt sett har vi under 1900-talets senare hälft förstått kommunikation utifrån två generella utgångspunkter, en transitiv och en kulturell. Den transitiva är den som historiskt sett är mest bekant på museer och innebär att en avsändare överför information till en mottagare. Den utgår från en stimuli-respons syn på lärande där man ser kunskap som något som existerar utanför individen.
Den kulturella kommunikationsmodellen förstår kommunikation som ett komplext system av samhällsomfattande processer och symboler genom vilka en verklighet produceras, bekräftas och förändras. Denna modell förstår kommunikation som en process som binder samman individer och grupper. Kommunikation ses som en gemensam, kulturell process där övertygelser och värderingar är viktiga redskap för att skapa mening.

Tolkningen är intimt förknippad med meningsskapandet eftersom det är den process där besökaren skapar mening. I denna process används olika strategier. Det handlar om en personlig strategi som relaterar till all den kunskap och förförståelse varje besökare har med sig till museet. Det handlar också om en social strategi där familj, vänner och kollegor påverkar tolkningen. Slutligen handlar det även om en politisk strategi där social bakgrund, attityder och värderingar är verksamma komponenter.

Meningsskapande kan alltså beskrivas som att förstå och tolka en upplevelse och därmed förklara den för oss själva och för andra.

Utställningar ses inte alltid som en plats eller ett material för lärande. men det är en miljö, en mötesplats, där lärande äger rum. Utställningen erbjuder också ett ramverk för ett meningsskapande genom det sätt som objekt och artefakter presenteras och struktureras. Det är därför nödvändigt att utveckla pedagogiska styrdokument och metoder för att höja kvalitén i denna praktik.

HANDS-ON! EUROPE

Fotograf: Leonard Gren

Här följer en längre blogg som är en sammanfattning av en 3-dagars konferens i Paris som jag varit på tillsammans med en tekniker från Riksutställningar, Jesper Cederlund. Blogginläggen ligger i omvänd ordning dvs. att sista dagen ligger högst upp.

DAG 3 - DEN VIRTUELLA ÅTERKOMSTEN
Sista dagen på denna sprängfyllda och intressanta konferens. Dagen inleds med en s.k. ”poster-session”, där 8 inskickade utställningsprojekt presenteras med varsin poster och en kort presentation. Det är projekt från Finland, Palestina, Syd-Korea, Portugal, Italien, Ryssland och Frankrike. Intressantast här var Al-Nayzak från Palestina som bygger upp en mental infrastruktur genom att installera små science-utställningar i palestinska skolor. Detta för att förbereda palestinska ungdomar på utställningen som medium eftersom det inte finns några museer i de palestinska områdena. Ett science-center planeras till år 2013-2015. Pengar och mark finns redan.
Konferensen avslutade med en riktig höjdpunkt, Det var Derrick de Kerckhove från universitetet i Toronto och f.d. chef för McLuhan-akademin i Toronto. Han samarbetade också i 10 år med Marshall McLuhan. Han pratade om den digitalt infödda generationen och hur denna generation ser på verklighet och kunskap. Med stöd av forskning ifrågasatte han om denna generation verkligen är rastlös. Han menade istället att teknologin ger denna generation en säkerhet och självkänsla som tidigare generationer saknat. Teknologin skapar också ett nytt sätt att tänka som inte är linjärt och jämförde med något som i Kina kallas för I Ching. Här är det bara nuet som räknas.

Han pratade även om den virtuella återkomsten och att väst-världen är på väg tillbaka till en taktil tillvaro efter en utflykt till den visuella. Andra kulturer som den asiatiska eller den afrikanska har aldrig tagit den omvägen utan hela tiden behållit ett samhälle som byggt på hög grad av taktilitet och här-och-nu. I västvärlden har masskommunikativa media som TV skapa en visuell kultur där vi levt med ett andra tidsperspektiv än här-och-nu. Den virtuella återkomsten avser att vi tidigare levde i ett samhälle med en hög grad av muntlig och litterär tradition och där vi var tvungna att externalisera våra tankar. TV med sin masskommunikativa utgångspunkt berövade oss i västvärlden på denna kunskap.

Fotograf: © S. Chivet/CSI

DAG 2 - AUGMENTED REALITY
Dagens konferensschema har bestått av några separata delar. På morgonen hade alla fått ett museum att besöka någonstans i Paris. Jag fick bege mig till Cité de la Musique och se deras museum. Det som ofta brukar vara problem med ett musikmuseum är att det inte är musik som visas utan instrument. Så även här …. En tsunami av instrument, framför allt representerande en klassisk musiktradition. Via audioguider hade man dock löst detta med musiken och alla auditiva problem som uppstår när ljud kommer från olika håll samtidigt.

Efter lunch drog konferensen igång igen och inleddes med Hoëlle Corvest som berättade om framväxandet av science center i Frankrike och en inspirativ kedja som inleddes med Exploratorium i Paris, fortsatte med Science center i San Fransisco och landade i den plats konferensen hölls i.

Francois Jouen, som är psykolog, pratade om kognitiv utveckling och kopplade ihop det med de senaste rönen som menar att miljön påverkar vår arvsmassa och vår kognitiva förmåga. Detta kallas idag för epigenetik och är ett relativt nytt forskningsområde.

Därefter följde en rad av goda exempel på hur olika museer arbetat med barn- och ungdomsutställningar i Frankrike, Italien och Holland. Alla intressanta ur sitt perspektiv.

Sammanfattningsvis kan man säga, och nu uttrycker jag en personlig uppfattning, att tekniken kommer bäst till sin rätt utifrån 4 perspektiv;
1. När tekniken bidrar till att ge illusioner av en verklighet som kan vara svår att återge i verkligheten. En projektion av en himmel eller en savann med djur som ger illusionen av att befinna sig i eller under en himmel eller på en savann. Här erbjuder ny teknik oändliga möjligheter. Detta kallas ”augmented reality”
2. När tekniken samverkar till att skapa kontakt med utställning och objekt samtidigt som den erbjuder möjlighet till interaktivitet mellan besökare och mellan besökare och utställning. Jag tycker inte att tekniken ska vara ett mål i sig utan ett verktyg för en interaktivitet, en dialog och ett meningsskapande. Här ser vi exempel på kommunikativa handdatorer, kameror som fångar besökare och projicerar skuggor i ultrarapid på väggar osv.
3. När tekniken bidrar till en ökad tillgänglighet genom att via RFID eller andra kommunikativa system känna av språk, inklusive teckenspråk, och andra behov en besökare har.
4. Avslutningsvis genom att skapa lokala koordinatsystem i utställningar som gör att producenter, pedagoger och tekniker kan skapa utmaningar i samklang med samlingar och utställning. Ett slags lokalt GPS som gör att en dator känner av var i utställningen en viss besökare befinner sig och kan presentera platsrelevant information, problem och utmaningar för henne/honom.

Foto: © CSI / Michel Lamoureux

DAG 1 - EN UTSTÄLLNING ÄR INTE EN BOK

Tillsammans med Jesper Cedelund, tekniker på Riksutställningar, befinner jag mig i Paris på en internationell konferens om teknik och taktilitet i barnutställningar. Konferensen arrangeras av det internationella museinätverket Hands on! Europe och här finns deltagare från hela Central-Europa, Jemen, Turkiet och Israel samt Kanada. Här presenteras exempel och tankar kring det som är ”cutting edge” när det gäller teknik och utställningsmediet idag.

Konferensen inleddes lite provokativt av Jorge Wardenburg som menade att museets främsta uppgift är att stimulera besökaren till konversation eftersom vår kognitiva utveckling bygger på samtalet. Han menade också att ett museum först och främst ska bygga på känslor inte fakta.

Charles Tijus, chef för Lutin Userlab ett tekniskt utvecklingsföretag placerat på Cité des sciences et de l´industrie, presenterade en teori om teknologiskt medierat lärande. Han menade att eftersom all aktivitet är målorienterad så ska den vara planerad. Utan plan – ingen aktivitet. Lärande handlar således om att planera aktiviteter. Teorin om teknologiskt medierat lärande bygger därför på att användandet av teknologi kräver planering.

Han menade också att modern teknik i utställningar handlade om mobilitet, en revolution som ännu inte kommit. Mobilitet handlar om att kunna koppla ihop den teknik som finns i hemmet och skolan med museets. Därför utgick Lutin Userlab i många av sina applikationer från iPhone eftersom den har de tekniska prestanda som krävs samtidigt som många har den i fickan.

Amelie Coloumbier, från LordCulture, pratade sedan om multimedieringar med bildexempel från museer i Japan, Frankrike och Sverige. Hon utgick från följande sekvens; Varför, hur, vad och för vem?
Varför? Jo, teknik ger en Wow-effekt! Den är spektakulär och vidgar den möjliga upplevelsen på museet. Den vidgar också upplevelsen på museet i tid och rum samt gör det oåtkomliga tillgängligt. När det gäller det senare gav hon ett spännande exempel med en fransk kyrka, Abbey de Cluny, som har förfallit sedan revolutionen. Den har nu byggts upp virtuellt. Genom ”speglar” placerade runt kyrkan kan man se denna virtuella kyrka när man riktar in speglarna mot olika delar av kyrkan. Återgivningen i speglarna tar även hänsyn till ljusförhållande, tid på dagen samt årstider.
Teknik ger också museet möjlighet att placera objektet i ett sammanhang .
När det gällde hur, ställde hon 2 frågor; vill vi ha ”cutting edge” mediering eller mänsklig mediering? Hon menade att desto mer avancerad teknik desto viktigare blir den mänskliga medieringen. Tekniken ersätter inte människor utan kompletterar. Den andra frågan handlade om vilken typ av teknisk interaktivitet vi vill ha? Mellan människa och maskin eller ska tekniken koppla ihop människor?
Hon lanserade också ett nytt begrepp för mig, “ubiquitus computer time”. Termen står för att datorer idag är allestädes närvarande och finns överallt omkring oss.

Efter lunch fick vi delta i olika workshops där vi fick se exempel på hur man kan använda en rad olika tekniska applikationer. Vi fick se prov på följande; sociala media, virtuella utställningar, användandet av GPS, RFID, Bluetooth, PDA, Wi-Fi access, iPhone, eye tracking, smartboards, elektroniska pennor och papper, e-böcker, interaktiva taktila bord samt interaktiva mattor.

Eftermiddagen fortsatte med ett antal korta föreläsningar som bland annat handlade om hur ett museum kan delas in i ett digitalt koordinatsystem där handdatorer (PDA;s) används för att lösa uppgifter. Vi fick också ta del av hur interaktiva mattor kan användas i kulturella sammanhang samt hur kameror och datorer kan samverka för att skapa interaktiva moment i utställningar.

Dagens avslutades med ett härligt vetenskapligt gräl mellan en fransk professor i psykiatri och en engelsk biolog om nyttan med teknik. Den engelska biologen hävdade, med stöd av forskning, att ett alltför stor användande av virtuell teknologi leder till en fördumning. Han hänvisade till engelska undersökningar som visade att 14-åringar hade 9-10 åringars intellekt.
Den franske professorn menade å sin sida att detta byggde på en förlegad syn på intelligens och verklighet och att dagens virtuella verklighet är en del av den reella och att vi måste se virtuell intelligens som jämbördig med andra typer av intelligenser.

Pedagogiska policydokument - varför då?

Fotograf: Leonard Gren

Hej alla!
Det har gått ett tag sedan den senaste bloggen och det beror på att september var fyllt av arbete och resor. Bland annat var jag i England och träffade personer och institutioner, vilket jag tänker återkomma till i en annan blogg. Sedan har enheten var och tittat på Biennalen i Göteborg vilket jag också tänker återkomma till. Så jag får be om ursäkt för att jag tappat lite tempo i mitt bloggande.

I morgon och på tisdag arrangerar FUISM ett seminarium här på Gotland om pedagogiska policydokument så jag tänkte blogga lite kort om detta. Denna blogg skrivs ju också med utgångspunkten att kommunicera tankar vi har på Riksutställningar just nu när vi håller på att ta fram vårt policydokument.

Som jag ser det finns det en rad anledningar till att ta fram ett pedagogiskt policydokument:
För det första som styrdokument för den publika verksamheten. Ett policydokument uttrycker en gemensam värdegrund, ger tydliga och klara riktlinjer för det pedagogiska arbetet, det bidrar till att sprida inflytandet över den pedagogiska verksamheten samt gör det enklare att förtydliga mål.
För det andra är processen i sig viktig. Den utgör grund för samtal om pedagogik på institutionen samt bidrar till överenskommelser när det gäller uttryck och värdeord. Vad menar vi med lärande?
För det tredje fungerar ett policydokument som stöd i samverkansprojekt. Det gör att olika partners kan få ett grepp om den pedagogiska värdegrund och de processer och metoder som vår institution vill lyfta fram och värna.
Avslutningsvis fungerar det också diskurspåverkande. Om vi blir fler som tar fram policydokument stärker vi också pedagogikens ställning i utställningssektorn och flyttar fram positionerna.

I vårt arbete har vi börjat formulera oss och beräknar att vara klara i december. Det jag kan avslöja nu är att vi kommer att mynta 2 begrepp som en förklaring till vårt synsätt på pedagogik i utställningar och som ett förtydligande kring pedagogikens roll i olika skeenden av en utställningsprocess.
Begreppen är utställningspedagogik och tillämpad pedagogik.
Vi menar att det i det utställningspedagogiska arbetet handlar om att skärpa ”den pedagogiska blicken” vid framtagandet av utställningens innehåll och form, och därmed kvalitetssäkra utställningen utifrån exempelvis ett målgruppsfokus och ett tillgänglighetsperspektiv. Det utställningspedagogiska arbetet förutsätter ett samspel med innehåll och form. Det innebär ett kreativt och processinriktat arbete där pedagogik samt innehåll och form berikar varandra.
Tillämpad pedagogik handlar om att utveckla metoder och arbetssätt för att kunna arbeta med besöksgrupper i utställningen. Den tillämpade pedagogiken är direkt beroende av utställningspedagogiken. Om utställningspedagogiken är genomarbetat och bärande i sig, så behöver den tillämpade pedagogiken inte endast bli ett tillägg.

The media is the message

Fotograf: Leonard Gren

I slutet av juli deltog jag i 2 väldigt intressanta arrangemang i Göteborg. Det första var ett rundabordssamtal initierat av Lab for Culture på temat ”Converging pathways to a new knowledge” och där ett 30-tal personer från Europa deltog. Sedan i direkt anslutning till detta, regeringens kulturkonferens ”Promoting a creative generation” inom ramen för ordförandeskapet. Dagens blogg berör reflektioner från dessa dagar.

Gradvis har den nya teknologin skapat möjligheter som tidigare var otänkbara. Det börjar också stå alltmer klart att vår traditionella approach till media inte räcker till längre när vi ska närma oss digital information. De kulturella implikationerna av digitaliseringen är mycket större än att bara utforska tekniska möjligheter. Digitaliseringen påverkar hela spektrumet av kulturproduktion, distribution och presentation och den digitala världen ger upphov till nya former av uttryck, reflektioner och utbyte. Denna digitalisering måste även kulturinstitutioner förhålla sig till. Och vi måste förhålla oss till digitaliseringen därför att den helt och hållet är en del av den unga generationens vardag.

Det inledande rundabordssamtalet berörde just frågan hur en digitaliserad värld skapar nya förutsättningar för kommunikation och lärande. Hur ser morgondagens arenor för lärande ut? Hur ser den kreativa allmänningen ut och vilka har makten över den? Jag väljer att inte ge några svar utan ni får ett citat från John Thackara;
“Our journey is not an easy one. We need to think, connect, act and start processes with sensitivity. We need to foster new relationships outside our usual stomping grounds. We have to learn new ways to collaborate and do projects. We have to enhance the ability of all citizens to engage in meaningful dialogue about their environment and context and foster new relationships between people who make things and the people who use them.” (In the Bubble, 2005)

En av deltagarna i konferensen ”Promoting a creative generation” var Ann Bamford. Hon målade upp en bild av det som Don Tapscott kallat nätgenerationen eller det som med annan terminologi kallas generationerna Z och Y, dvs. barn och ungdomar som vuxit upp i en tid då det alltid funnits datorer och mobiltelefoner. Hon tog upp några kännetecken för denna generation:
- Värderar inte läsande och skrivande.
- Värderar datorer, film, musik, magasin och spel.
- Utstrålar energi och rörelse.
- Språk är uttryck för mode och förändras konstant.
- Har en internationell utblick.
- Värdesätter samverkan och kommunikation.

Hon tog också upp 5 saker som hon menade kännetecknade Internet och användandet av datorer och sociala media. Dessa var;
- Stödjer en bildmässig, estetisk läskunnighet / nya former av kunskap
- Stödjer kritiskt tänkande/förmågan att tänka/problemlösning
- Fungerar socialt sammanhållande
- Överföring av kunskap
- Överföring av känslor

Jag har själv ofta sagt att vi inte kan bedöma de nya medierna utifrån de parametrar vi skapat för de gamla. De måste förstås på egna meriter och utifrån nya bedömningsgrunder. Jag menar också att man måste vara där för att fullt ut förstå de möjligheter som ryms i den nya kommunikationstekniken. Det finns också anledning att i allt högre grad damma av Marshal McLuhans gamla uttryck ”The media is the message”. You Tube, Facebook och Twitter utgör 3 helt olika sätt att kommunicera på och där mediumet i allra högsta grad bestämmer den information som kommuniceras.

EXPERTEN, AMATÖREN OCH DEN KREATIVA ALLMÄNNINGEN

Fotograf: Leonard Gren

En sak att förhålla sig till när kulturinstitutioner ger sig in i sociala media är de nya roller och förhållanden som uppstår mellan institutionernas experter och omvärlden.

Genom att använda ett gränssnitt som Flickr blir samlingar och kunskap tillgänglig för allmänheten. Dessa kan via datorn söka i samlingar utifrån platser, ämnen och personer. Via ett särintresse kan man söka sig ner i kulturlagren på jakt efter ny information och kunskap. Ofta finns det också ett interaktivt moment inbyggt. Jag kan som novis tala om var ett foto är taget eftersom jag känner igen platsen, eller vilka ett foto föreställer eftersom jag känner dem. Helt plötsligt har jag blivit expert som kan addera till det större kollektiva minnet.

För att inte tala om alla de ”experter” runt omkring i vår värld som ägnat ett helt liv åt att skaffa sig kunskap om majolika eller fjärilar eller fäbodar. Internet erbjuder dessa ”experter” en helt ny arena för informations- och kunskapsutbyte och istället för ett hierarkiskt förhållande mellan experten på museet och novisen har ett mer jämlikt förhållande uppstått där de möts på en digital, kreativ allmänning.

Det här är en intressant utveckling där roller får nya innebörder och där det kommunikativa landskapet helt och hållet ritas om.

UTSTÄLLNINGEN OCH PEDAGOGIKEN

Fotograf: Leonard Gren

En människas möte med konst, vare sig det är en tavla eller en installation, ett musikstycke eller teater, ger ofta upphov till en känslomässig upplevelse där vi lär oss någonting om oss själva eller om samhället omkring oss. Mötet kan även ge oss kunskap om den konstnär som skapat verket. En pedagogisk process har ägt rum.

Det innebär att kommunicerandet av ett innehåll i ett konstverk eller en utställning i grunden handlar om pedagogik. Hur vi designar loggan och den bild som ska bära en utställning och attrahera en publik handlar om pedagogik, för väljer vi fel typsnitt eller fel bild kanske vi inte når fram med vårt budskap till målgruppen. Hur vi hänger tavlorna i en utställningen eller placerar montrar för att få besökaren att röra sig i vissa mönster handlar om pedagogik eftersom det påverkar vår upplevelse och vad vi får med oss av en utställning.

Pedagogiken är således kommunikativ till sin karaktär. Den finns i ett socialt och kulturellt sampel människor och artefakter emellan. Eftersom jag finns i en verksamhet som producerar utställningar kommer jag fortsättningsvis att kalla denna syn på pedagogik för utställnings-pedagogik.

Varför är det viktigt att diskutera pedagogik i samband med konst och utställningar?
Jag menar att vi behöver förstå utställningen som en mötesplats, en social arena för meningsskapande. För barnet erbjuder en utställning eller en samling en möjlighet att utforska världen runt det egna jaget. Genom konkreta upplevelser, objekt fyllda av berättelser, lek och upptäckaranda blir museet till en evig källa av upplevelser där barnet kan lära sig om färger, former, djur, föremål m.m.. Upplevelser och berättelser som knyter an till barnets egen verklighet och som bidrar till en kognitiv erfarenhet av jaget och världen.

För ungdomar är identitetssökandet och byggandet av jaget, I-Topia, både ett samtids- och ett framtidsprojekt. Den samtida konsten erbjuder genom sin multimodalitet fantastiska möjligheter till reflektion och lärande kring det egna jaget. Utställningen som medium kan fungera som en arena för ungas delaktighet och inflytande, en mötesplats för dialog och reflektion. Jag ser det som en skyldighet för samhället att skapa dessa arenor, där även museer måste våga öppna dörrarna för ungdomar och låta deras tankar och perspektiv komma till tals.

För många handlar pedagogik om lärande. Andra sätter likhetstecken mellan lärande och undervisning. För mig är pedagogik kommunikation och dialog där vi lär oss saker i ett sampel med andra människor och omgivning. Det inledande citatet från Vygotskij är intressant ur flera synvinklar. Framför allt för att han redan 1930 satte individen i centrum för lärprocessen. Detta paradigmskifte, där vi gått från ”teaching” till ”learning”, har ytterligare accentuerats av webben och de nya medierna. Kunskapsprocessen är inte längre lärarcentrerad utan elevcentrerad. För ett museum eller ett galleri sätter detta besökaren i centrum. Detta gör att vi måste förstå utställningspedagogiken ur det breda perspektiv som jag redogjorde för inledningsvis och inte som en tillämpad pedagogik. Den tillämpade pedagogiken handlar om metoder för hur vi arbetar med grupper i en utställning, om lärarhandledningar och guider. Detta är bara en del av utställningspedagogiken.

För Vygotskij var fantasi, lek och kreativitet nyckelord när det gällde lärandet. Låt oss förstå pedagogik som den process där vi i ett socialt samspel utvecklar egen kunskap och kreativitet.

DELTAGANDE & RELEVANS

Fotograf: Leonard Gren

En av de frågor vi driver på Riksutställningar är synen på publiken, vilken betydelse den ska ha för verksamheten på ett museum eller galleri och vilka konsekvenser det får om besökaren flyttas in i centrum för mål- och verksamhetsdokument.

Vi menar också att morgondagens publik, vilket vi hävdar även är dagens publik, dvs. de unga, ställer nya krav på vilka utställningar som görs och hur de presenteras. Kommunikationsforskare, sociologer och pedagoger är överens om att den tekniska utvecklingen, som innebär obegränsade möjligheter att söka information och kommunicera, har inneburit ett paradigmskifte. Denna utveckling måste även vi som arbetar med att producera utställningar förhålla oss till.

Det handlar om en ny syn på besökaren som förvandlas från ett statistiskt neutrum till ett ansikte och ett namn. Om att erbjuda processer och delaktighet istället för passivt åskådande. Att via både innehåll och förmedling vara relevant.

Utmaningen är stor och det är lätt att avfärda den och slå sig till ro med den äldre medelklasspublik man redan har. Men många institutioner i Europa har redan insett faran och har börjat agera. Jag har tidigare i denna blogg nämn projekt hos Gulbenkian i Lissabon, Musée Bargoin i Clermont-Ferrand i Frankrike, samt Zeeuws museum i Holland. Eller varför inte ”Hot Spot” i Malmö. Till denna lista kan jag nu lägga Mambo i Bologna och deras City-telling projekt och Tate Modern i London som ni kan läsa om i vår publikation Future Exhibitions.

Sitter just nu på hemväg från Venedig och Biennalen och flera stora konstupplevelser, där många skulle kunna fungera som utgångspunkt för ett konstbaserat lärande med process som metod. Samtidigt har Almedalsveckan börjat på Gotland med över 900 seminarier på en vecka. Ett gigantisk Open Source evenemang med näst intill outtömliga möjligheter till fortbildning och samtal. Jag tror att dessa stora evenemang är nödvändiga som ett slags kollektiva manifestationer där tankar, åsikter och kunskap kan överföras från människa till människa. I takt med att nätet utvecklats och världen globaliserats har också rättigheten till material och så kallad IPR (Immaterial property rights) urholkats. Vi behöver inse att en kollektiv tillgång till världens kollektiva kunskap är viktig för att utveckla ett hållbart sätt att leva. Där måste även museer och utställningar dra sitt strå till stacken.

Det är nu dags att ta några veckors semester från bloggandet. Jag återkommer i början av augusti med en ny blogg. Glad sommar till er allihop och må solen skina på era anleten!

BLOGGING

Fotograf: Leonard Gren

"- Foto är en sysselsättning jag med starka känslor brinner för likt få, för sannerligen är glädjen min den största vid blotta tanken att man skall ut på jakt efter att fånga ljus och motiv. Samtidigt kan jag dock erkänna att det bakom ridån ligger minst lika stor rädsla, stress och inte minst oro för att inte lyckas. Men oavsett hur mycket benen mina darrar framför de utmaningar jag ställs inför, finns det alltid en själstark och drivande vilja att göra mitt yttersta för att kunna visa och ge allt jag har.

Sällan står jag utan egna drömmar och idéer om vad jag personligen önskar kunna förverkliga i mina projekt, men med begränsad tid och resurser är det då alltid lättare sagt än gjort att gå hela vägen. Ofta tvingas man på gott och ont skala ner för att praktiskt kunna nå uppsatta mål och förväntningar vilket i sin tur kan vara skönt på så sätt att man har ramar förhålla sig till.

Uppdraget att i samarbete med Göran ta bilder till denna blogg är oerhört roligt och spännande på många sätt. För med obundna händer får jag som fotograf chansen att jobba kring mycket varierande ämne, tankar och koncept där jag kreativt kan styra hur jag själv vill återspegla det som tas upp. På så sätt blir det en mer personlig visualisering, vilket för mig som kreatör är väldigt givande. "

Leonard Gren

Här kommer också en bild av en bloggare i farten, tagen av Louise Andersson.


I skrivandes stund flyger jag bokstavligen och symboliskt över Europa, på väg till ett seminarium i Italien. Samtidigt ska en ny blogg skrivas. Denna gång delar jag och Leonard, fotografen, på bördan så denna blogg skrivs ur ett metaperspektiv. Hur närmar man sig ett bloggande? Vilka tankar tänks och hänsyn behöver tas?

I mitt bloggande har jag försökt att kombinera de två ben jag står på. Dels ett som är djupt förankrat i ett sociokulturellt perspektiv på lärande och som jag bär med mig när jag observerar, rapporterar och försöker tänka nytt. Dels ett som utgår från Riksutställningars uppdrag att utveckla utställningsmediet och som jag tolkar som ett fribrev att tänka nytt.

Mitt perspektiv på lärande landar i en syn på museet och utställningen som en social arena där besökarna sätts i centrum och där utställningen ska erbjuda möjligheter till ett kollektivt och aktivt deltagande. Detta för att bli en del i ett livslångt lärande där ett meningsskapande erbjuds som ger mig nya kunskaper att tackla det dagliga livet.

Uppdraget att tänka nytt gör att mina ögon dras till det som rör sig i den yttersta kanten av metoder och verktyg för förmedling och kommunikation. Vad händer i Europa och världen? Hur kan sociala media bli en del av en utställning? Hur designar vi en utställning för att nå besökaren?

Detta försöker jag skriva om, dels för att skapa en transparens i utvecklingen av en pedagogisk strategi, dels som ett led i ett distribuerat tänkande, där det skrivna ordet hjälper mig att sortera tankar.

Jag hoppas att Italien kommer att erbjuda mig några nyheter som jag kan delge er nästa vecka. Läs även Leos tankar om hur man som ung fotograf närmar sig ett ganska abstrakt uppdrag att leverera bilder till en blogg om lärande, museer och utställningar. Vi hörs om en vecka. Ciao!

LET´S GO!

Fotograf: Leonard Gren

En av de tendenser som just nu kan ses inom utställningsmediet är utvecklingen av en deltagarkultur. Konsten som process och konstbaserat lärande som verktyg för att öka relevansen och nå nya grupper och mål är en del av denna utveckling.

En annan utveckling, som även utställningsmediet måste förhålla sig till, är den snabba utvecklingen som sker av webben och sociala medier. Dagens blogg tar upp några tankar jag har kring hur webben och den nya tekniken kan bli en del av en deltagarkultur och ett verktyg för kontakten med en publik.

Det centrala i en utställning är det fysiska mötet mellan en gestaltning, ett innehåll och en besökare. Webben blir dock ett intressant verktyg när vi funderar över hur vi kommunicerar med besökarna och på vilket sätt vi vill göra dessa delaktiga. Webben har för evigt förändrat förutsättningarna för lärande. Vi har gått in i ett nytt paradigm. Det handlar framför allt om 2 saker;

- För det första att den nya tekniken möjliggör nya former av interaktivitet mellan människa och maskin.
- För det andra att tekniken ger nya möjligheter till visualisering.

Båda dessa förutsättningar innebär möjligheter för utställningsmediet.

Interaktiviteten ger nya möjligheter till kontakt med besökare via sociala medier. Facebook, chattar och bloggar kan fungera som en förlängning av utställningen i tid och rum och fungera både som innehållsmässig fördjupning och socialt nätverk. Interaktivitet bygger på en dialog och här erbjuder dagens teknik möjligheter som bara fantasin sätter gränser för. Bildstödda samtal i realtid där curatorer, pedagoger, konstnärer och publik kan mötas i gränslösa samtal. Och då har vi ännu bara sett början på denna teknikutveckling.

Visualiseringen öppnar för en bildmässig kommunikation åt båda håll. Utställningen kan presenteras och på så sätt skapa en förförståelse hos besökaren. Det går också att skapa virtuella besök i utställningen. Visualiseringen öppnar för kommunikativa format som podcasting, rss-feeds och streaming. Paketerad teknik som gör det möjligt att erbjuda guidning på olika språk, kommunikation med mobiltelefoner, intervjuer med konstnären på nätet, en presentation av hur utställningen kom till osv. osv. Här kan möjligtvis resurser vara en mer begränsande faktor är fantasin.

Men, och detta är min poäng, vill vi vara relevant för morgondagens museipublik är detta en utveckling vi måste ta till oss. Vi behöver utveckla metoder och gränssnitt, diskutera webbetik och didaktik samt i högre utsträckning göra människor delaktiga i de processer som leder fram till och som omger en utställning. Spräng rummet och öppna upp för en större verklighet!

Let´s go!

LIVSLÅNGT LÄRANDE

Fotograf: Leonard Gren

En av de hörnstenar som jag bygger mitt resonemang kring lärande, museer och utställningar på är att museerna fullt ut måste ta steget att se sig som en del av en struktur för livslångt lärande.

Grovt sett organiseras lärandet i 3 inriktningar;
Formellt lärande avser offentligt organiserad utbildning som leder till utbildningsbevis. För individen är detta lärande en blandning av obligatoriskt och frivilligt lärande.
Icke-formellt lärande äger rum lite vid sidan av det offentliga utbildningssystemet. Leder inte nödvändigtvis till utbildningsbevis. Är frivilligt för individen och omfattar t.ex. folkbildning, kursverksamhet och organisationer.
Informellt lärande är en naturlig del av vardagslivet. Är oftast inte avsiktligt och sker till stor del omedvetet för individen.

Museets utgångspunkt är det informella lärandet, men kan även fungera som resurs för skolan och folkbildningen och då bli en del av en struktur som stödjer ett formellt och icke-formellt lärande.

Lissabondeklarationen har varit en stark drivkraft för utvecklingen av strukturer för ett livslångt lärande. Den stipulerar att Europa ska ha världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi 2010. Strategin för att nå dit har kallats för livslångt lärande (Lifelong learning).

Som jag ser det har museer och utställningar en viktig roll att spela i en struktur för ett livslångt lärande. Dels som bärare av stora mängder information och kunskap, framför allt om kulturarvet. Dels kan man erbjuda en annan lärmiljö än den som skolan erbjuder. Men för att ta denna roll krävs några saker;

• Museet måste erkänna sig själv som en miljö för lärande. En social arena för meningsskapande.
• Museet måste uppgradera den pedagogiska och publika verksamheten vad det gäller status, utbildning, kompetens och resurser.
• Museet måste organisera sitt lärande i form av policydokument och utvecklingsplaner.
• Vi måste utveckla pedagogiska metoder som stödjer ett interaktivt lärande där besökaren tar en aktiv del i lärprocessen.

Det viktiga i detta är att museet och utställningen odlar och utvecklar sin särart som ett alternativ till skolan och inte antar skolans former och metoder för lärande. För museet och utställningen har en fantastisk möjlighet att öka sin relevans genom att bli en central del i utvecklingen av ett långsiktigt och hållbart samhälle. Men det kräver insikt och det kräver förändring!

Göran

FUTURE EXHIBITIONS

Fotograf: Leonard Gren

Dagens blogg handlar om flickan på bilden. Hur kan morgondagens utställning bli relevant för henne?

Future Exhibitions är namnet på en publikation som Riksutställningar kom ut med i veckan. Det är en engelsk- och svenskspråkig publikation som söker i samtiden efter svaren på morgondagens frågor. Här intervjuas makthavare och visionärer, vi har letat fram utställningarna som siktar mot framtiden samt tittar på innovativ teknik och tar pulsen på morgondagens utställningsmedium, både i och utanför Sveriges gränser. Publikationen ställer en rad retoriska frågor; Finns det museer om 50 år? Och vad är i så fall deras roll? Många kulturinstitutioner runt om i världen brottas med samma frågeställningar: komplexa uppdrag och målgrupper som i allt större utsträckning kräver mer för mindre. Detta får även bli temat för dagens blogg.

En klar tendens och något som allt fler pratar om i Europa är att utställningar i allt högre grad måste bli relevanta för en större publik. Berättelserna måste blir mer aktuella, sociala medier måste vävas in i utställningsstrukturen så att utställningens exponering ökar, interaktiviteten i utställningar måste göra skäl för namnet och museerna måste bli attraktiva som mötesplatser. Genom att sätta publiken i fokus, och inte bara som en läpparnas bekännelse, förvandlas museipedagogen till den viktigaste personen på museet. Detta innebär att utbildningsmöjligheterna måste öka och statusen på yrkeskategorin höjas. Låt oss börja med detta eftersom det är centralt.

Vilken annan yrkeskategori på ett museum anställs utan djupare ämneskompetens i yrkets kärna? Kan ni se en webbredaktör eller tekniker anställas utifrån kravet "60 poäng konstpedagogik, webbkunskaper/tekniska kunskaper meriterande"? Jag menar, och jag vet att ni är många som kommer att skjuta mig nu, att det centrala i en pedagogisk process är kunskaper om lärande. Speciellt i en ny lärsituation där vi måste hitta nya metoder för konst- och museipedagogiken. När det inte längre duger att stå och hålla föredrag om en utställning utifrån en förmedlande syn på kommunikation. Jag vet att många grupper vill ha den typen av guidning, men jag vet också att den inte når fram till andra grupper och det är väl här som utmaningen ligger. Om man nu vill nå en ny publik i morgondagens utställningar.

Vilka berättelser kan flickan på bilden tänkas vilja ta del av på ett museum? Hur kan museet bli relevant för henne? Ett sätt är att använda samlingar till berättelser i tiden samt att ge platsen nya innebörder. Att se på artefakter ur nya perspektiv och låta en ny berättelse träda fram som Historiska museet i "Maria-utställning" är en sådan berättelse. "Hot spot" på Malmö museer är ett sätt att ge museet en ny innebörd. Det senare är grepp för att öka relevansen samt att göra museet till en mötesplats, en plats där människor träffas, umgås och kanske även ser en utställning. Ett socialt nedslipande av trösklar. K21 i Düsseldorf arrangerar nattklubb i galleriet någon gång i månaden. Kan det vara en väg att gå? Ett tredje sätt är att göra utställningen större är bara det fysiska uttrycket på museet eller galleriet. Väva in sociala medier för fortsatt diskussion kring utställningens frågor, erbjuda webben som en möjlighet till fördjupning och reflektion. Här är är det bara fantasin som sätter gränser.

Finns det museer om 50 år? Det är klart att det finns! Men de stora berättelsernas tid är förbi. Nu är det dags att berätta ny saker, sätta in samtiden i ett historiskt sammanhang utifrån dagens perspektiv och aktuella ämnen. Vi måste även riva museets väggar och förstå att morgondagens utställning använder sociala medier i sin kommunikation. Museet blir en utgångspunkt för ett gränslöst samtal som bidrar till att morgondagens utställningar blir relevanta.

EXHIBITION 2.0

Fotograf: Leonard Gren

Dagens blogg kommer att handla om utställningen som lärmiljö samt några tankar jag har om att utveckla gränssnittet mot besökaren.

Hörde häromdagen en debatt i P1 där man debatterade ”museikrisen” i Göteborg. Denna debatt ledde naturligtvis fram till en diskussion om museernas roll. Chefer från 2 olika museer i Gbg samt en kulturjournalist debatterade. Alla var överens om museernas stora potential och deras viktiga roll som folkbildare samt det faktum att eftersom museerna bekostas av skattepengar är det publiken, skattebetalarna, som står i fokus. Denna diskussion har jag hört om och om igen under det dryga 1 ½ år som jag jobbat på Riksutställningar, men är det verkligen så? Är det inte en läpparnas bekännelse?

OM DET ÄR SÅ ATT SVENSKA MUSEER SÄTTER PUBLIKEN I FOKUS …

- Varför befinner sig då museipedagogerna så långt ner i den museala hierarkin?
- Varför ses inte förmedlingen och lärsituationen som museets mest centrala och viktigaste process?
- Varför går det inte att doktorera inom t.ex. musei- eller konstpedagogik?
- Varför sätter inte ens museiutredningen publikfrågorna och pedagogiken i centrum?

Om vi accepterar museet som en folkbildande institution och som lärmiljö måste vi också förstå att synen på lärande har förändrats sedan vi, i den lite äldre generationen, gick i skolan. Lärandet har förflyttats från ”teaching” till ”learning”. Besökaren (eleven) är den centrala i lärprocessen, inte läraren (guiden). Det innebär att även museer måste öppna upp för nya praktiker och metoder i sin kontakt med besökarna. Jag vill också betona att museet inte ska arbeta med de metoder som skolan använder, men mer om detta i ens enare blogg.

En utställning och ett museum bär på oändligt mycket information och inbäddad kunskap. I kontakt med besökaren och dennes erfarenheter kommer en del av denna information, rätt förmedlad, omvandlas till ny kunskap. Denna process kallar vi lärande. Om vi i denna process sätter besökaren i centrum, vilket vi måste, blir besökaren också den som ska gå före i kunskapandet. För detta måste vi hitta metoder. Om vi sedan orkar med att förhålla oss till en interaktiv process, dvs. en tvåvägskommunikation, en dialog, blir ju också besökaren producent av ny kunskap. Besökaren har förvandlats till både producent och konsument. Vi har uppnått ”Exhibition 2.0”.

En sådan modig utställning är ”Jag vill ju bara ha respekt” på Polismuseet i Stockholm. Här har ungdomars utsagor och erfarenheter legat till grund för en utställning om våld bland unga. Genom att skapa en grupp på Facebook inbjuder man, parallellt med utställningen, människor till ett fortsatt samtal kring utställningen och dess tema. De som vill kan på så sätt fortsätta att bearbeta erfarenheter som utställningen väckt och lära sig nytt om sig själv. Via museet och Facebook samlas också nya berättelser in, berättelser som sedan kan vävas in i utställningen. Utställningen utvecklas efterhand som besökare berörs och återkopplar med egna erfarenheter. Konsumenten blir producent och utställningen blir en levande dokumentation som förändras och utvecklas över tid.

Exhibition 2.0!

Jag vill avsluta med ett citat från Bodil Jönsson och hennes bok ”Vi lär som vi lever” om vikten av att erbjuda forum för reflektion;
”När jag på så sätt får ur mig något och förlägger det utanför mig, distribuerar det, utanför min inre blandning av kunskap och känslor, är det som om det ger mig en ny fixpunkt. Denna stadiga punkt hjälper mig i sin tur att hålla fast vid tanken och sporra den vidare. Om allt däremot bara funnits kvar huller om buller bland allt det andra där i mitt inre, skulle jag möjligtvis kommit en bit – men sedan hade det varit stopp.”

Alla ni därute som har exempel på utställningar enligt konceptet Exhibition 2.0 eller som har idéer på hur sådana skulle kunna se ut, KOMMENTERA!

I-TOPIA

Fotograf: Leonard Gren

Skapandet av det egna jaget, identiteten, är centralt i alla människors utveckling. För dagens ungdom verkar denna process mer komplicerad än någonsin. Massmediala och kommersiella stereotyper skapar ett yttre tryck på hur man ska se ut och vad man ska arbeta med som är svåra att skaka av. Denna blogg fokuserar på hur utställnings-mediet kan fungera som ett verktyg i denna byggnadsprocess – byggandet av I-TOPIA.

Jag menar att samtidskonsten och utställningen har en unik möjlighet att bidra till reflektion och samtal kring ämnen och teman som bidrar till byggandet av I-TOPIA. Genom att förstå utställningen som en mötesplats för lärande, en social arena för kunskapande genom aktiv delaktighet och samverkan, har vi tagit ett stort steg.

Steget blir ännu större om vi förstår att lärprocessen, själva kunskapandet, har skiftat från ”teaching” till ”learning”. Att kunskaps-processen inte längre är lärarcentrerad utan elevcentrerad. Detta sätter besökaren i centrum. För att bli relevanta behöver vi också göra besökaren till deltagare. Besökaren till producent och konsument. Vi har då tagit klivet in i ”Exhibition 2.0”.

När jag skriver detta deltar jag i en europeisk konferens i Bukarest på temat ”Youth and the Museum”. Här får jag ta del av fantastiska ungdomsprojekt på Gulbenkian i Portugal, Musée Bargoin i Clermont-Ferrand i Frankrike, Tropenmuseum och Zeeuws museum i Holland. Höra berättelser om hur framsynta pedagogiska perspektiv skapar utrymme för underbara verksamheter på Jerusalem museum och Tate Modern. Projekt som sätter barn och ungdomar i centrum och som erbjuder nya ingångar till museet som mötesplats för lärande och samtidigt erbjuder nya verktyg i byggandet av I-TOPIA.

Byggandet av jaget är både ett samtids- och ett framtidsprojekt. Att skapa arenor för ungas delaktighet och inflytande, mötesplatser för dialog och reflektion är en skyldighet för hela samhället. Även museer måste våga öppna dörrarna för ungdomar och låta deras tankar och perspektiv komma till tals. Fler måste göra som Polismuseet och deras utställning ”Jag vill ju bara ha respekt”, eller som vi på Riksutställningar gjort i utställningarna ”Leva i 2 världar” och ”4U”, dvs. erbjuda utställningen som ett verktyg för ett ungdomliga tankar och uttryck. Det skapar ett innanförskap och ger utställningen ett direkt tilltal och relevans till målgruppen som vi vuxna aldrig kan formulera.

Jag menar, med 15 års erfarenhet som högstadielärare, att utställningen skulle kunna vara oslagbart forum när det handlar om att formulera framtidsfrågor och ge utrymme för reflektion, centrala byggstenar i I-TOPIA.

Frågan är bara om vi vågar!

Vad säger ni, vågar vi? Kan vi?

VAR KOMMER BARNEN IN?

Fotograf: Leonard Gren

Var kommer barnen in.

Dom bär på elden
Som du en gång, som jag en gång
(Lorne Munthe de Wolfe – Dick Hansson)

Kommer ni ihåg Hansson de Wolfe Uniteds låt?

Den får tjäna som utgångspunkt för min första blogg om lärande, museer och utställningsmediet. Från min position som pedagogisk samordnare på en statlig kulturmyndighet, Riksutställningar, kommer jag att reflektera över stort och smått som har med lärande och utställningar att göra. Om museers roll och tankar som väcks i olika typer av möten. Bloggen är också ett sätt att på ett aktuellt sätt kommunicera en utvecklingsprocess hos en statlig myndighet. Förhoppningsvis utan att bli alltför myndig. Och en ny blogg varje vecka.

Vilken roll ska svenska museer och utställningsmediet spela år 2009?

I en allt snabbare omvärld där avstånden krymper och hastigheten ökar menar jag att museer har en viktig roll att spela. Att utifrån sitt kulturarv berätta nya historier och göra samtiden mer förståelig för människor. Det innebär att publiken och publikfrågorna borde hamna i centrum när det gäller utvecklingen av svenska museer och utställningsmediet. Därför blir min besvikelse stor när jag läser Kultur- och Museiutredningar. Var finns publikfrågorna? Var kommer barnen in?

Vilka gör utställningar för barn idag? Många gör utställningar där man sedan anpassar pedagogiska program till olika åldersgrupper. Men vilka gör utställningar för barn som tillfredställer deras behov av lek? Och som erbjuder en utställning som man får ta på? Som ser barn som en prioriterad målgrupp med samma status som andra målgrupper? Jag vet att det inte är en köpstark eller speciellt sexig målgrupp, men det är liktförbannat en viktig målgrupp. Var kommer barnen in?

Ni där ute som gör sådana utställningar, hör av er?

Nästa vecka kommer bloggen att handla om ungdomar och museer samt en konferens i Bukarest som jag ska på nästa vecka och som handlar om ungdomar och museer. Vi ses då!

Göran Björnberg
pedagogisk samordnare, Riksutställningar