FUTURE EXHIBITIONS

Fotograf: Leonard Gren

Dagens blogg handlar om flickan på bilden. Hur kan morgondagens utställning bli relevant för henne?

Future Exhibitions är namnet på en publikation som Riksutställningar kom ut med i veckan. Det är en engelsk- och svenskspråkig publikation som söker i samtiden efter svaren på morgondagens frågor. Här intervjuas makthavare och visionärer, vi har letat fram utställningarna som siktar mot framtiden samt tittar på innovativ teknik och tar pulsen på morgondagens utställningsmedium, både i och utanför Sveriges gränser. Publikationen ställer en rad retoriska frågor; Finns det museer om 50 år? Och vad är i så fall deras roll? Många kulturinstitutioner runt om i världen brottas med samma frågeställningar: komplexa uppdrag och målgrupper som i allt större utsträckning kräver mer för mindre. Detta får även bli temat för dagens blogg.

En klar tendens och något som allt fler pratar om i Europa är att utställningar i allt högre grad måste bli relevanta för en större publik. Berättelserna måste blir mer aktuella, sociala medier måste vävas in i utställningsstrukturen så att utställningens exponering ökar, interaktiviteten i utställningar måste göra skäl för namnet och museerna måste bli attraktiva som mötesplatser. Genom att sätta publiken i fokus, och inte bara som en läpparnas bekännelse, förvandlas museipedagogen till den viktigaste personen på museet. Detta innebär att utbildningsmöjligheterna måste öka och statusen på yrkeskategorin höjas. Låt oss börja med detta eftersom det är centralt.

Vilken annan yrkeskategori på ett museum anställs utan djupare ämneskompetens i yrkets kärna? Kan ni se en webbredaktör eller tekniker anställas utifrån kravet "60 poäng konstpedagogik, webbkunskaper/tekniska kunskaper meriterande"? Jag menar, och jag vet att ni är många som kommer att skjuta mig nu, att det centrala i en pedagogisk process är kunskaper om lärande. Speciellt i en ny lärsituation där vi måste hitta nya metoder för konst- och museipedagogiken. När det inte längre duger att stå och hålla föredrag om en utställning utifrån en förmedlande syn på kommunikation. Jag vet att många grupper vill ha den typen av guidning, men jag vet också att den inte når fram till andra grupper och det är väl här som utmaningen ligger. Om man nu vill nå en ny publik i morgondagens utställningar.

Vilka berättelser kan flickan på bilden tänkas vilja ta del av på ett museum? Hur kan museet bli relevant för henne? Ett sätt är att använda samlingar till berättelser i tiden samt att ge platsen nya innebörder. Att se på artefakter ur nya perspektiv och låta en ny berättelse träda fram som Historiska museet i "Maria-utställning" är en sådan berättelse. "Hot spot" på Malmö museer är ett sätt att ge museet en ny innebörd. Det senare är grepp för att öka relevansen samt att göra museet till en mötesplats, en plats där människor träffas, umgås och kanske även ser en utställning. Ett socialt nedslipande av trösklar. K21 i Düsseldorf arrangerar nattklubb i galleriet någon gång i månaden. Kan det vara en väg att gå? Ett tredje sätt är att göra utställningen större är bara det fysiska uttrycket på museet eller galleriet. Väva in sociala medier för fortsatt diskussion kring utställningens frågor, erbjuda webben som en möjlighet till fördjupning och reflektion. Här är är det bara fantasin som sätter gränser.

Finns det museer om 50 år? Det är klart att det finns! Men de stora berättelsernas tid är förbi. Nu är det dags att berätta ny saker, sätta in samtiden i ett historiskt sammanhang utifrån dagens perspektiv och aktuella ämnen. Vi måste även riva museets väggar och förstå att morgondagens utställning använder sociala medier i sin kommunikation. Museet blir en utgångspunkt för ett gränslöst samtal som bidrar till att morgondagens utställningar blir relevanta.

EXHIBITION 2.0

Fotograf: Leonard Gren

Dagens blogg kommer att handla om utställningen som lärmiljö samt några tankar jag har om att utveckla gränssnittet mot besökaren.

Hörde häromdagen en debatt i P1 där man debatterade ”museikrisen” i Göteborg. Denna debatt ledde naturligtvis fram till en diskussion om museernas roll. Chefer från 2 olika museer i Gbg samt en kulturjournalist debatterade. Alla var överens om museernas stora potential och deras viktiga roll som folkbildare samt det faktum att eftersom museerna bekostas av skattepengar är det publiken, skattebetalarna, som står i fokus. Denna diskussion har jag hört om och om igen under det dryga 1 ½ år som jag jobbat på Riksutställningar, men är det verkligen så? Är det inte en läpparnas bekännelse?

OM DET ÄR SÅ ATT SVENSKA MUSEER SÄTTER PUBLIKEN I FOKUS …

- Varför befinner sig då museipedagogerna så långt ner i den museala hierarkin?
- Varför ses inte förmedlingen och lärsituationen som museets mest centrala och viktigaste process?
- Varför går det inte att doktorera inom t.ex. musei- eller konstpedagogik?
- Varför sätter inte ens museiutredningen publikfrågorna och pedagogiken i centrum?

Om vi accepterar museet som en folkbildande institution och som lärmiljö måste vi också förstå att synen på lärande har förändrats sedan vi, i den lite äldre generationen, gick i skolan. Lärandet har förflyttats från ”teaching” till ”learning”. Besökaren (eleven) är den centrala i lärprocessen, inte läraren (guiden). Det innebär att även museer måste öppna upp för nya praktiker och metoder i sin kontakt med besökarna. Jag vill också betona att museet inte ska arbeta med de metoder som skolan använder, men mer om detta i ens enare blogg.

En utställning och ett museum bär på oändligt mycket information och inbäddad kunskap. I kontakt med besökaren och dennes erfarenheter kommer en del av denna information, rätt förmedlad, omvandlas till ny kunskap. Denna process kallar vi lärande. Om vi i denna process sätter besökaren i centrum, vilket vi måste, blir besökaren också den som ska gå före i kunskapandet. För detta måste vi hitta metoder. Om vi sedan orkar med att förhålla oss till en interaktiv process, dvs. en tvåvägskommunikation, en dialog, blir ju också besökaren producent av ny kunskap. Besökaren har förvandlats till både producent och konsument. Vi har uppnått ”Exhibition 2.0”.

En sådan modig utställning är ”Jag vill ju bara ha respekt” på Polismuseet i Stockholm. Här har ungdomars utsagor och erfarenheter legat till grund för en utställning om våld bland unga. Genom att skapa en grupp på Facebook inbjuder man, parallellt med utställningen, människor till ett fortsatt samtal kring utställningen och dess tema. De som vill kan på så sätt fortsätta att bearbeta erfarenheter som utställningen väckt och lära sig nytt om sig själv. Via museet och Facebook samlas också nya berättelser in, berättelser som sedan kan vävas in i utställningen. Utställningen utvecklas efterhand som besökare berörs och återkopplar med egna erfarenheter. Konsumenten blir producent och utställningen blir en levande dokumentation som förändras och utvecklas över tid.

Exhibition 2.0!

Jag vill avsluta med ett citat från Bodil Jönsson och hennes bok ”Vi lär som vi lever” om vikten av att erbjuda forum för reflektion;
”När jag på så sätt får ur mig något och förlägger det utanför mig, distribuerar det, utanför min inre blandning av kunskap och känslor, är det som om det ger mig en ny fixpunkt. Denna stadiga punkt hjälper mig i sin tur att hålla fast vid tanken och sporra den vidare. Om allt däremot bara funnits kvar huller om buller bland allt det andra där i mitt inre, skulle jag möjligtvis kommit en bit – men sedan hade det varit stopp.”

Alla ni därute som har exempel på utställningar enligt konceptet Exhibition 2.0 eller som har idéer på hur sådana skulle kunna se ut, KOMMENTERA!

I-TOPIA

Fotograf: Leonard Gren

Skapandet av det egna jaget, identiteten, är centralt i alla människors utveckling. För dagens ungdom verkar denna process mer komplicerad än någonsin. Massmediala och kommersiella stereotyper skapar ett yttre tryck på hur man ska se ut och vad man ska arbeta med som är svåra att skaka av. Denna blogg fokuserar på hur utställnings-mediet kan fungera som ett verktyg i denna byggnadsprocess – byggandet av I-TOPIA.

Jag menar att samtidskonsten och utställningen har en unik möjlighet att bidra till reflektion och samtal kring ämnen och teman som bidrar till byggandet av I-TOPIA. Genom att förstå utställningen som en mötesplats för lärande, en social arena för kunskapande genom aktiv delaktighet och samverkan, har vi tagit ett stort steg.

Steget blir ännu större om vi förstår att lärprocessen, själva kunskapandet, har skiftat från ”teaching” till ”learning”. Att kunskaps-processen inte längre är lärarcentrerad utan elevcentrerad. Detta sätter besökaren i centrum. För att bli relevanta behöver vi också göra besökaren till deltagare. Besökaren till producent och konsument. Vi har då tagit klivet in i ”Exhibition 2.0”.

När jag skriver detta deltar jag i en europeisk konferens i Bukarest på temat ”Youth and the Museum”. Här får jag ta del av fantastiska ungdomsprojekt på Gulbenkian i Portugal, Musée Bargoin i Clermont-Ferrand i Frankrike, Tropenmuseum och Zeeuws museum i Holland. Höra berättelser om hur framsynta pedagogiska perspektiv skapar utrymme för underbara verksamheter på Jerusalem museum och Tate Modern. Projekt som sätter barn och ungdomar i centrum och som erbjuder nya ingångar till museet som mötesplats för lärande och samtidigt erbjuder nya verktyg i byggandet av I-TOPIA.

Byggandet av jaget är både ett samtids- och ett framtidsprojekt. Att skapa arenor för ungas delaktighet och inflytande, mötesplatser för dialog och reflektion är en skyldighet för hela samhället. Även museer måste våga öppna dörrarna för ungdomar och låta deras tankar och perspektiv komma till tals. Fler måste göra som Polismuseet och deras utställning ”Jag vill ju bara ha respekt”, eller som vi på Riksutställningar gjort i utställningarna ”Leva i 2 världar” och ”4U”, dvs. erbjuda utställningen som ett verktyg för ett ungdomliga tankar och uttryck. Det skapar ett innanförskap och ger utställningen ett direkt tilltal och relevans till målgruppen som vi vuxna aldrig kan formulera.

Jag menar, med 15 års erfarenhet som högstadielärare, att utställningen skulle kunna vara oslagbart forum när det handlar om att formulera framtidsfrågor och ge utrymme för reflektion, centrala byggstenar i I-TOPIA.

Frågan är bara om vi vågar!

Vad säger ni, vågar vi? Kan vi?

VAR KOMMER BARNEN IN?

Fotograf: Leonard Gren

Var kommer barnen in.

Dom bär på elden
Som du en gång, som jag en gång
(Lorne Munthe de Wolfe – Dick Hansson)

Kommer ni ihåg Hansson de Wolfe Uniteds låt?

Den får tjäna som utgångspunkt för min första blogg om lärande, museer och utställningsmediet. Från min position som pedagogisk samordnare på en statlig kulturmyndighet, Riksutställningar, kommer jag att reflektera över stort och smått som har med lärande och utställningar att göra. Om museers roll och tankar som väcks i olika typer av möten. Bloggen är också ett sätt att på ett aktuellt sätt kommunicera en utvecklingsprocess hos en statlig myndighet. Förhoppningsvis utan att bli alltför myndig. Och en ny blogg varje vecka.

Vilken roll ska svenska museer och utställningsmediet spela år 2009?

I en allt snabbare omvärld där avstånden krymper och hastigheten ökar menar jag att museer har en viktig roll att spela. Att utifrån sitt kulturarv berätta nya historier och göra samtiden mer förståelig för människor. Det innebär att publiken och publikfrågorna borde hamna i centrum när det gäller utvecklingen av svenska museer och utställningsmediet. Därför blir min besvikelse stor när jag läser Kultur- och Museiutredningar. Var finns publikfrågorna? Var kommer barnen in?

Vilka gör utställningar för barn idag? Många gör utställningar där man sedan anpassar pedagogiska program till olika åldersgrupper. Men vilka gör utställningar för barn som tillfredställer deras behov av lek? Och som erbjuder en utställning som man får ta på? Som ser barn som en prioriterad målgrupp med samma status som andra målgrupper? Jag vet att det inte är en köpstark eller speciellt sexig målgrupp, men det är liktförbannat en viktig målgrupp. Var kommer barnen in?

Ni där ute som gör sådana utställningar, hör av er?

Nästa vecka kommer bloggen att handla om ungdomar och museer samt en konferens i Bukarest som jag ska på nästa vecka och som handlar om ungdomar och museer. Vi ses då!

Göran Björnberg
pedagogisk samordnare, Riksutställningar