MUSEET UTAN MANUAL

Fotograf: Ricardo Martins

I förra veckan var jag moderator för ett seminarium som FUISM anordnade i anslutning till Vårmötet, museisektorns årliga träff. Temat för seminariet var ”Morgondagens publikfrågor – en utmaning för hela organisationen?”. I panelen som diskuterade denna fråga satt Lars Amréus, överintendent på Historiska museet och ordförande i Riksförbundet Sveriges museer, Eric Åström, sakkunnig på Kulturrådet, Maria Jansén, länsmuseichef på Östergötlands länsmuseum samt Eriqa Lindsten, ansvarig för den pedagogiska enheten på Bohusläns museum. I dagens blogg tänker jag ta upp en sak som Maria Jansén pratade om i sitt anförande, Museet utan manual.

Allt fler av dagens museer är öppna institutioner som släpper besökare och andra samhällsaktörer långt in i utställningsarbetet och samlandet. Nya medier, mobiltelefoner, Flickr och Facebook blir verktyg för interaktiva arbetssätt med synkrona återkopplingsmöjligheter för besökaren. Denna utveckling ligger i linje med den engelske sociologen Tony Bennets tankar i ”The Birth of the Museum” där han tydliggjorde museernas starkt samhällsskapande verkan och hur nya museer formas utifrån denna funktion. Museer blir levande mötesplatser, arenor för en dialog om dagens aktuella politiska frågor.

Detta ställer nya krav på utställningarnas möte med besökaren. Jag ser utställningen som en social mötesplats – ett medium för meningsskapande. Utställningen erbjuder ett ramverk för meningsskapande processer genom det sätt som föremål och idéer gestaltas och presenteras. När tecken, symboler, bilder och föremål sätts samman till helheter skaps mening som bygger på tidigare erfarenheter och kunskaper. Utställningen bär på en pedagogisk dimension där den står, en dimension som måste kommunicera med besökaren utan en guide som tolkar eller förklarar. På samma sätt rymmer hela museet en pedagogisk dimension där utställningar, samlingar, arkiv och webb ska vara tillgängliga. Ett museum utan manual.

Jag menar att denna pedagogiska dimension i hög grad ställer krav på pedagogisk kompetens när det gäller museets och utställningars form och gestaltning. Visst, på dagens moderna museum har alla ett pedagogiskt uppdrag, men det ska inte blandas ihop med pedagogisk kompetens. Den pedagogiska kompetensen är viktig när ett innehåll ska nå fram till en besökare, när innehållet ska vara tillgängligt. Därför ser jag den pedagogiska kompetensen som den viktigaste kompetensen på det moderna museum som vill nå och engagera sin besökare, som vill göra skillnad. Detta ”post-museum” bygger på en förståelse av de komplexa relationer mellan kultur, identitet, lärande och kommunikation som är hjärtat i morgondagens museum. En kommunikation och pedagogik som bygger på ett Museum utan manual.

ÄR DET DAGS ATT TALA OM INREACH?

Fotograf; Pink Sherbet

För några veckor sedan var jag med och arrangerade ett seminarium på Världskulturmuseet i Göteborg. Seminariet var ett samarrangemang mellan Riksutställningar och Museion, den museologiska utbildningen vid Göteborgs universitet. Temat för seminariet var ”Museet och publiken”.

En av programpunkterna handlade om hur just Världskulturmuseet arbetar med sitt utåtriktade publikarbete. Museet har unga vuxna som primär målgrupp och har lyckats bra med detta. VKM hade en bra bit över 200 000 besökare 2009, av dessa var 60% under 30 år.

Ett perspektiv som Katarina Bergil (tf Museichef) och Klas Grinell (intendent) lyfte i sitt anförande var synen på publiken. Utgångspunkten för resonemanget var att även besökarna äger kunskaper och förmågor som är relevanta för museet. Museet behöver dock utveckla nya metoder för att fånga dessa för att de ska nå in i verksamheten.
Ett vanligt uttryck för att utåtriktat mot speciella målgrupper och då kanske särskilt sådana som är socialt utsatta är ”outreach”. På VKM funderade man nu i omvända termer. Bör museet arbeta med INREACH?

I ”outreach”-begreppet ligger ett tolkningsföreträde inbäddat. Vi ska nå ut till grupper som är underrepresenterade och underprivilegierade, men vi ska oftast göra det med vår kultur och kultursyn, med våra koder och språk, med våra metoder.

INREACH handlar istället om att se besökarna som aktiva medspelare, som bärare av kunskap och erfarenheter och som kan bidra till att utveckla våra perspektiv och verksamheter. Det handlar om ett synsätt där vi skapar relevans för besökaren genom att sätta värde på han/henne och söker ett jämbördigt möte där båda parter lär av varandra. INREACH blir då en tankevända där vi ser en ett internt utvecklingsbehov som något som angår två parter, som en gemensam process utifrån ett sociokulturellt perspektiv, dvs. där vi möts i en dialog och där vi samspelar med omvärlden och lär av varandra.