ÄR DET DAGS ATT TALA OM INREACH?

Fotograf; Pink Sherbet

För några veckor sedan var jag med och arrangerade ett seminarium på Världskulturmuseet i Göteborg. Seminariet var ett samarrangemang mellan Riksutställningar och Museion, den museologiska utbildningen vid Göteborgs universitet. Temat för seminariet var ”Museet och publiken”.

En av programpunkterna handlade om hur just Världskulturmuseet arbetar med sitt utåtriktade publikarbete. Museet har unga vuxna som primär målgrupp och har lyckats bra med detta. VKM hade en bra bit över 200 000 besökare 2009, av dessa var 60% under 30 år.

Ett perspektiv som Katarina Bergil (tf Museichef) och Klas Grinell (intendent) lyfte i sitt anförande var synen på publiken. Utgångspunkten för resonemanget var att även besökarna äger kunskaper och förmågor som är relevanta för museet. Museet behöver dock utveckla nya metoder för att fånga dessa för att de ska nå in i verksamheten.
Ett vanligt uttryck för att utåtriktat mot speciella målgrupper och då kanske särskilt sådana som är socialt utsatta är ”outreach”. På VKM funderade man nu i omvända termer. Bör museet arbeta med INREACH?

I ”outreach”-begreppet ligger ett tolkningsföreträde inbäddat. Vi ska nå ut till grupper som är underrepresenterade och underprivilegierade, men vi ska oftast göra det med vår kultur och kultursyn, med våra koder och språk, med våra metoder.

INREACH handlar istället om att se besökarna som aktiva medspelare, som bärare av kunskap och erfarenheter och som kan bidra till att utveckla våra perspektiv och verksamheter. Det handlar om ett synsätt där vi skapar relevans för besökaren genom att sätta värde på han/henne och söker ett jämbördigt möte där båda parter lär av varandra. INREACH blir då en tankevända där vi ser en ett internt utvecklingsbehov som något som angår två parter, som en gemensam process utifrån ett sociokulturellt perspektiv, dvs. där vi möts i en dialog och där vi samspelar med omvärlden och lär av varandra.