PROFESSIONELL UTVECKLING

Fotograf: shannonkringen

Under de senaste veckorna har jag varit med om att arrangera 2 seminarier där olika pedagogiska motiv lyfts för en professionell diskussion.

Först var det FUISMs konferens i Stockholm med titeln ”Du sköna nya utställningsvärld”, där vi tittade på hur teknik används och kan användas i utställningar idag. Sedan var det "Gör museer skillnad””, där Riksutställningar och Museion i Göteborg lyfte frågan om normkritiska perspektiv utifrån en curatoriell och pedagogisk praktik.

Båda seminarierna har fått väldigt bra kritik i utvärderingarna, vilket i sig är räcker för att konstatera att denna typ av professionellt samtal behövs. Men jag tänkte även göra en personlig reflektion kring detta.

Utställningsmediet förflyttar sig för tillfället till en mer publiktillvänd praktik. Detta gör att pedagogiken blir en allt viktigare del i skapandet och förmedlingen av ett utställningsinnehåll. Detta gör också att professionen blir allt mer komplex och komplicerad. Det handlar inte längre om att ”bara” anpassa en utställning till en målgrupp eller att ta fram ett skolprogram.

- Det handlar att från början målgruppsanpassa ett innehåll, att ha kunskap om olika målgruppers kognitiva utvecklingsstadier och inlärningsmöjligheter.
- Det handlar om att ha en kunskap om hur olika metoder och verktyg kan användas utifrån utställningens art, syfte och mål kopplat till målgrupp.
- Det handlar om att ha kunskap om ett helt spektra av tillgänglighetsaspekter, både vad det gäller människor med olika typer av funktionsnedsättningar, men även de som inte har detta.
- Det handlar om att ha normkritiska kunskaper så att vi inte slentrianmässigt förstärker och cementerar normer som diskriminerar.

Alla dessa perspektiv är pedagogiska och ska finnas med från början i den process som så småningom utmynnar i en utställning. Det är därför det krävs en pedagogisk kompetens och ett pedagogiskt öga som kan bevaka detta i alla utställningsproduktioner, från ax till limpa. Men denna komplexitet kräver kunskap och kompetens, varför den typ av professionella samtal som de 2 seminarierna jag refererade till representerar, är viktiga. Här kan vi i en professionell miljö. tillsammans med andra kompetenser inom utställningssektorn, diskutera och reflektera kring detaljer och stora frågor och på så sätt, både som individer och som kollektiv, flytta fram vår kunskap och därmed också vår praktik.

För hur vi än vrider och vänder på detta är det Sveriges befolkning som är våra uppdragsgivare och mottagare av utställningar. Och en utställning som inte når fram kan aldrig vara en bra utställning!