LET´S GO!

Fotograf: Leonard Gren

En av de tendenser som just nu kan ses inom utställningsmediet är utvecklingen av en deltagarkultur. Konsten som process och konstbaserat lärande som verktyg för att öka relevansen och nå nya grupper och mål är en del av denna utveckling.

En annan utveckling, som även utställningsmediet måste förhålla sig till, är den snabba utvecklingen som sker av webben och sociala medier. Dagens blogg tar upp några tankar jag har kring hur webben och den nya tekniken kan bli en del av en deltagarkultur och ett verktyg för kontakten med en publik.

Det centrala i en utställning är det fysiska mötet mellan en gestaltning, ett innehåll och en besökare. Webben blir dock ett intressant verktyg när vi funderar över hur vi kommunicerar med besökarna och på vilket sätt vi vill göra dessa delaktiga. Webben har för evigt förändrat förutsättningarna för lärande. Vi har gått in i ett nytt paradigm. Det handlar framför allt om 2 saker;

- För det första att den nya tekniken möjliggör nya former av interaktivitet mellan människa och maskin.
- För det andra att tekniken ger nya möjligheter till visualisering.

Båda dessa förutsättningar innebär möjligheter för utställningsmediet.

Interaktiviteten ger nya möjligheter till kontakt med besökare via sociala medier. Facebook, chattar och bloggar kan fungera som en förlängning av utställningen i tid och rum och fungera både som innehållsmässig fördjupning och socialt nätverk. Interaktivitet bygger på en dialog och här erbjuder dagens teknik möjligheter som bara fantasin sätter gränser för. Bildstödda samtal i realtid där curatorer, pedagoger, konstnärer och publik kan mötas i gränslösa samtal. Och då har vi ännu bara sett början på denna teknikutveckling.

Visualiseringen öppnar för en bildmässig kommunikation åt båda håll. Utställningen kan presenteras och på så sätt skapa en förförståelse hos besökaren. Det går också att skapa virtuella besök i utställningen. Visualiseringen öppnar för kommunikativa format som podcasting, rss-feeds och streaming. Paketerad teknik som gör det möjligt att erbjuda guidning på olika språk, kommunikation med mobiltelefoner, intervjuer med konstnären på nätet, en presentation av hur utställningen kom till osv. osv. Här kan möjligtvis resurser vara en mer begränsande faktor är fantasin.

Men, och detta är min poäng, vill vi vara relevant för morgondagens museipublik är detta en utveckling vi måste ta till oss. Vi behöver utveckla metoder och gränssnitt, diskutera webbetik och didaktik samt i högre utsträckning göra människor delaktiga i de processer som leder fram till och som omger en utställning. Spräng rummet och öppna upp för en större verklighet!

Let´s go!