EXHIBITION 2.0

Fotograf: Leonard Gren

Dagens blogg kommer att handla om utställningen som lärmiljö samt några tankar jag har om att utveckla gränssnittet mot besökaren.

Hörde häromdagen en debatt i P1 där man debatterade ”museikrisen” i Göteborg. Denna debatt ledde naturligtvis fram till en diskussion om museernas roll. Chefer från 2 olika museer i Gbg samt en kulturjournalist debatterade. Alla var överens om museernas stora potential och deras viktiga roll som folkbildare samt det faktum att eftersom museerna bekostas av skattepengar är det publiken, skattebetalarna, som står i fokus. Denna diskussion har jag hört om och om igen under det dryga 1 ½ år som jag jobbat på Riksutställningar, men är det verkligen så? Är det inte en läpparnas bekännelse?

OM DET ÄR SÅ ATT SVENSKA MUSEER SÄTTER PUBLIKEN I FOKUS …

- Varför befinner sig då museipedagogerna så långt ner i den museala hierarkin?
- Varför ses inte förmedlingen och lärsituationen som museets mest centrala och viktigaste process?
- Varför går det inte att doktorera inom t.ex. musei- eller konstpedagogik?
- Varför sätter inte ens museiutredningen publikfrågorna och pedagogiken i centrum?

Om vi accepterar museet som en folkbildande institution och som lärmiljö måste vi också förstå att synen på lärande har förändrats sedan vi, i den lite äldre generationen, gick i skolan. Lärandet har förflyttats från ”teaching” till ”learning”. Besökaren (eleven) är den centrala i lärprocessen, inte läraren (guiden). Det innebär att även museer måste öppna upp för nya praktiker och metoder i sin kontakt med besökarna. Jag vill också betona att museet inte ska arbeta med de metoder som skolan använder, men mer om detta i ens enare blogg.

En utställning och ett museum bär på oändligt mycket information och inbäddad kunskap. I kontakt med besökaren och dennes erfarenheter kommer en del av denna information, rätt förmedlad, omvandlas till ny kunskap. Denna process kallar vi lärande. Om vi i denna process sätter besökaren i centrum, vilket vi måste, blir besökaren också den som ska gå före i kunskapandet. För detta måste vi hitta metoder. Om vi sedan orkar med att förhålla oss till en interaktiv process, dvs. en tvåvägskommunikation, en dialog, blir ju också besökaren producent av ny kunskap. Besökaren har förvandlats till både producent och konsument. Vi har uppnått ”Exhibition 2.0”.

En sådan modig utställning är ”Jag vill ju bara ha respekt” på Polismuseet i Stockholm. Här har ungdomars utsagor och erfarenheter legat till grund för en utställning om våld bland unga. Genom att skapa en grupp på Facebook inbjuder man, parallellt med utställningen, människor till ett fortsatt samtal kring utställningen och dess tema. De som vill kan på så sätt fortsätta att bearbeta erfarenheter som utställningen väckt och lära sig nytt om sig själv. Via museet och Facebook samlas också nya berättelser in, berättelser som sedan kan vävas in i utställningen. Utställningen utvecklas efterhand som besökare berörs och återkopplar med egna erfarenheter. Konsumenten blir producent och utställningen blir en levande dokumentation som förändras och utvecklas över tid.

Exhibition 2.0!

Jag vill avsluta med ett citat från Bodil Jönsson och hennes bok ”Vi lär som vi lever” om vikten av att erbjuda forum för reflektion;
”När jag på så sätt får ur mig något och förlägger det utanför mig, distribuerar det, utanför min inre blandning av kunskap och känslor, är det som om det ger mig en ny fixpunkt. Denna stadiga punkt hjälper mig i sin tur att hålla fast vid tanken och sporra den vidare. Om allt däremot bara funnits kvar huller om buller bland allt det andra där i mitt inre, skulle jag möjligtvis kommit en bit – men sedan hade det varit stopp.”

Alla ni därute som har exempel på utställningar enligt konceptet Exhibition 2.0 eller som har idéer på hur sådana skulle kunna se ut, KOMMENTERA!