Fotograf: Leonard GrenEn av de hörnstenar som jag bygger mitt resonemang kring lärande, museer och utställningar på är att museerna fullt ut måste ta steget att se sig som en del av en struktur för livslångt lärande.
Grovt sett organiseras lärandet i 3 inriktningar;
Formellt lärande avser offentligt organiserad utbildning som leder till utbildningsbevis. För individen är detta lärande en blandning av obligatoriskt och frivilligt lärande.
Icke-formellt lärande äger rum lite vid sidan av det offentliga utbildningssystemet. Leder inte nödvändigtvis till utbildningsbevis. Är frivilligt för individen och omfattar t.ex. folkbildning, kursverksamhet och organisationer.
Informellt lärande är en naturlig del av vardagslivet. Är oftast inte avsiktligt och sker till stor del omedvetet för individen.
Museets utgångspunkt är det informella lärandet, men kan även fungera som resurs för skolan och folkbildningen och då bli en del av en struktur som stödjer ett formellt och icke-formellt lärande.
Lissabondeklarationen har varit en stark drivkraft för utvecklingen av strukturer för ett livslångt lärande. Den stipulerar att Europa ska ha världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi 2010. Strategin för att nå dit har kallats för livslångt lärande (Lifelong learning).
Som jag ser det har museer och utställningar en viktig roll att spela i en struktur för ett livslångt lärande. Dels som bärare av stora mängder information och kunskap, framför allt om kulturarvet. Dels kan man erbjuda en annan lärmiljö än den som skolan erbjuder. Men för att ta denna roll krävs några saker;
• Museet måste erkänna sig själv som en miljö för lärande. En social arena för meningsskapande.
• Museet måste uppgradera den pedagogiska och publika verksamheten vad det gäller status, utbildning, kompetens och resurser.
• Museet måste organisera sitt lärande i form av policydokument och utvecklingsplaner.
• Vi måste utveckla pedagogiska metoder som stödjer ett interaktivt lärande där besökaren tar en aktiv del i lärprocessen.
Det viktiga i detta är att museet och utställningen odlar och utvecklar sin särart som ett alternativ till skolan och inte antar skolans former och metoder för lärande. För museet och utställningen har en fantastisk möjlighet att öka sin relevans genom att bli en central del i utvecklingen av ett långsiktigt och hållbart samhälle. Men det kräver insikt och det kräver förändring!
Göran
Museet som jag ser det har en fantastisk möjlighet att bidra till det livslånga lärandet och spelar framförallt en viktig roll för de personer med andra (ex kinestetisk) inlärningsstil. Utställningsmediet är ju tacksamt på det sättet, alla inlärningskanaler kan användas och då öppnas möjligheten för fler att lära. Utställningen är en mer tillgänglig och inkluderande inlärningskanal än skolan.
SvaraRaderaTack för kommentaren anonym. Jag kan bara hålla med och trycka till med att 15 år som lärare på grundskolan gett mig den insikten. Utställningsmediet bär på otroliga möjligheter när det gäller intressanta, samtida frågor och innehåll samt kommunikativa medieringssätt. Sedan måste utställningen hanteras för att vara tillgänglig och inkluderande, det blir det inte per automatik.
SvaraRadera