2009-06-29

DELTAGANDE & RELEVANS

Fotograf: Leonard Gren

En av de frågor vi driver på Riksutställningar är synen på publiken, vilken betydelse den ska ha för verksamheten på ett museum eller galleri och vilka konsekvenser det får om besökaren flyttas in i centrum för mål- och verksamhetsdokument.

Vi menar också att morgondagens publik, vilket vi hävdar även är dagens publik, dvs. de unga, ställer nya krav på vilka utställningar som görs och hur de presenteras. Kommunikationsforskare, sociologer och pedagoger är överens om att den tekniska utvecklingen, som innebär obegränsade möjligheter att söka information och kommunicera, har inneburit ett paradigmskifte. Denna utveckling måste även vi som arbetar med att producera utställningar förhålla oss till.

Det handlar om en ny syn på besökaren som förvandlas från ett statistiskt neutrum till ett ansikte och ett namn. Om att erbjuda processer och delaktighet istället för passivt åskådande. Att via både innehåll och förmedling vara relevant.

Utmaningen är stor och det är lätt att avfärda den och slå sig till ro med den äldre medelklasspublik man redan har. Men många institutioner i Europa har redan insett faran och har börjat agera. Jag har tidigare i denna blogg nämn projekt hos Gulbenkian i Lissabon, Musée Bargoin i Clermont-Ferrand i Frankrike, samt Zeeuws museum i Holland. Eller varför inte ”Hot Spot” i Malmö. Till denna lista kan jag nu lägga Mambo i Bologna och deras City-telling projekt och Tate Modern i London som ni kan läsa om i vår publikation Future Exhibitions.

Sitter just nu på hemväg från Venedig och Biennalen och flera stora konstupplevelser, där många skulle kunna fungera som utgångspunkt för ett konstbaserat lärande med process som metod. Samtidigt har Almedalsveckan börjat på Gotland med över 900 seminarier på en vecka. Ett gigantisk Open Source evenemang med näst intill outtömliga möjligheter till fortbildning och samtal. Jag tror att dessa stora evenemang är nödvändiga som ett slags kollektiva manifestationer där tankar, åsikter och kunskap kan överföras från människa till människa. I takt med att nätet utvecklats och världen globaliserats har också rättigheten till material och så kallad IPR (Immaterial property rights) urholkats. Vi behöver inse att en kollektiv tillgång till världens kollektiva kunskap är viktig för att utveckla ett hållbart sätt att leva. Där måste även museer och utställningar dra sitt strå till stacken.

Det är nu dags att ta några veckors semester från bloggandet. Jag återkommer i början av augusti med en ny blogg. Glad sommar till er allihop och må solen skina på era anleten!

2009-06-22

BLOGGING


Fotograf: Leonard Gren

"- Foto är en sysselsättning jag med starka känslor brinner för likt få, för sannerligen är glädjen min den största vid blotta tanken att man skall ut på jakt efter att fånga ljus och motiv. Samtidigt kan jag dock erkänna att det bakom ridån ligger minst lika stor rädsla, stress och inte minst oro för att inte lyckas. Men oavsett hur mycket benen mina darrar framför de utmaningar jag ställs inför, finns det alltid en själstark och drivande vilja att göra mitt yttersta för att kunna visa och ge allt jag har.

Sällan står jag utan egna drömmar och idéer om vad jag personligen önskar kunna förverkliga i mina projekt, men med begränsad tid och resurser är det då alltid lättare sagt än gjort att gå hela vägen. Ofta tvingas man på gott och ont skala ner för att praktiskt kunna nå uppsatta mål och förväntningar vilket i sin tur kan vara skönt på så sätt att man har ramar förhålla sig till.

Uppdraget att i samarbete med Göran ta bilder till denna blogg är oerhört roligt och spännande på många sätt. För med obundna händer får jag som fotograf chansen att jobba kring mycket varierande ämne, tankar och koncept där jag kreativt kan styra hur jag själv vill återspegla det som tas upp. På så sätt blir det en mer personlig visualisering, vilket för mig som kreatör är väldigt givande. "
Leonard Gren


Här kommer också en bild av en bloggare i farten, tagen av Louise Andersson.


I skrivandes stund flyger jag bokstavligen och symboliskt över Europa, på väg till ett seminarium i Italien. Samtidigt ska en ny blogg skrivas. Denna gång delar jag och Leonard, fotografen, på bördan så denna blogg skrivs ur ett metaperspektiv. Hur närmar man sig ett bloggande? Vilka tankar tänks och hänsyn behöver tas?

I mitt bloggande har jag försökt att kombinera de två ben jag står på. Dels ett som är djupt förankrat i ett sociokulturellt perspektiv på lärande och som jag bär med mig när jag observerar, rapporterar och försöker tänka nytt. Dels ett som utgår från Riksutställningars uppdrag att utveckla utställningsmediet och som jag tolkar som ett fribrev att tänka nytt.

Mitt perspektiv på lärande landar i en syn på museet och utställningen som en social arena där besökarna sätts i centrum och där utställningen ska erbjuda möjligheter till ett kollektivt och aktivt deltagande. Detta för att bli en del i ett livslångt lärande där ett meningsskapande erbjuds som ger mig nya kunskaper att tackla det dagliga livet.

Uppdraget att tänka nytt gör att mina ögon dras till det som rör sig i den yttersta kanten av metoder och verktyg för förmedling och kommunikation. Vad händer i Europa och världen? Hur kan sociala media bli en del av en utställning? Hur designar vi en utställning för att nå besökaren?

Detta försöker jag skriva om, dels för att skapa en transparens i utvecklingen av en pedagogisk strategi, dels som ett led i ett distribuerat tänkande, där det skrivna ordet hjälper mig att sortera tankar.

Jag hoppas att Italien kommer att erbjuda mig några nyheter som jag kan delge er nästa vecka. Läs även Leos tankar om hur man som ung fotograf närmar sig ett ganska abstrakt uppdrag att leverera bilder till en blogg om lärande, museer och utställningar. Vi hörs om en vecka. Ciao!

2009-06-15

LET´S GO!

Fotograf: Leonard Gren

En av de tendenser som just nu kan ses inom utställningsmediet är utvecklingen av en deltagarkultur. Konsten som process och konstbaserat lärande som verktyg för att öka relevansen och nå nya grupper och mål är en del av denna utveckling.

En annan utveckling, som även utställningsmediet måste förhålla sig till, är den snabba utvecklingen som sker av webben och sociala medier. Dagens blogg tar upp några tankar jag har kring hur webben och den nya tekniken kan bli en del av en deltagarkultur och ett verktyg för kontakten med en publik.

Det centrala i en utställning är det fysiska mötet mellan en gestaltning, ett innehåll och en besökare. Webben blir dock ett intressant verktyg när vi funderar över hur vi kommunicerar med besökarna och på vilket sätt vi vill göra dessa delaktiga. Webben har för evigt förändrat förutsättningarna för lärande. Vi har gått in i ett nytt paradigm. Det handlar framför allt om 2 saker;

- För det första att den nya tekniken möjliggör nya former av interaktivitet mellan människa och maskin.
- För det andra att tekniken ger nya möjligheter till visualisering.


Båda dessa förutsättningar innebär möjligheter för utställningsmediet.

Interaktiviteten ger nya möjligheter till kontakt med besökare via sociala medier. Facebook, chattar och bloggar kan fungera som en förlängning av utställningen i tid och rum och fungera både som innehållsmässig fördjupning och socialt nätverk. Interaktivitet bygger på en dialog och här erbjuder dagens teknik möjligheter som bara fantasin sätter gränser för. Bildstödda samtal i realtid där curatorer, pedagoger, konstnärer och publik kan mötas i gränslösa samtal. Och då har vi ännu bara sett början på denna teknikutveckling.

Visualiseringen öppnar för en bildmässig kommunikation åt båda håll. Utställningen kan presenteras och på så sätt skapa en förförståelse hos besökaren. Det går också att skapa virtuella besök i utställningen. Visualiseringen öppnar för kommunikativa format som podcasting, rss-feeds och streaming. Paketerad teknik som gör det möjligt att erbjuda guidning på olika språk, kommunikation med mobiltelefoner, intervjuer med konstnären på nätet, en presentation av hur utställningen kom till osv. osv. Här kan möjligtvis resurser vara en mer begränsande faktor är fantasin.

Men, och detta är min poäng, vill vi vara relevant för morgondagens museipublik är detta en utveckling vi måste ta till oss. Vi behöver utveckla metoder och gränssnitt, diskutera webbetik och didaktik samt i högre utsträckning göra människor delaktiga i de processer som leder fram till och som omger en utställning. Spräng rummet och öppna upp för en större verklighet!

Let´s go!

2009-06-08

LIVSLÅNGT LÄRANDE

Fotograf: Leonard Gren

En av de hörnstenar som jag bygger mitt resonemang kring lärande, museer och utställningar på är att museerna fullt ut måste ta steget att se sig som en del av en struktur för livslångt lärande.

Grovt sett organiseras lärandet i 3 inriktningar;
Formellt lärande avser offentligt organiserad utbildning som leder till utbildningsbevis. För individen är detta lärande en blandning av obligatoriskt och frivilligt lärande.
Icke-formellt lärande äger rum lite vid sidan av det offentliga utbildningssystemet. Leder inte nödvändigtvis till utbildningsbevis. Är frivilligt för individen och omfattar t.ex. folkbildning, kursverksamhet och organisationer.
Informellt lärande är en naturlig del av vardagslivet. Är oftast inte avsiktligt och sker till stor del omedvetet för individen.

Museets utgångspunkt är det informella lärandet, men kan även fungera som resurs för skolan och folkbildningen och då bli en del av en struktur som stödjer ett formellt och icke-formellt lärande.

Lissabondeklarationen har varit en stark drivkraft för utvecklingen av strukturer för ett livslångt lärande. Den stipulerar att Europa ska ha världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi 2010. Strategin för att nå dit har kallats för livslångt lärande (Lifelong learning).

Som jag ser det har museer och utställningar en viktig roll att spela i en struktur för ett livslångt lärande. Dels som bärare av stora mängder information och kunskap, framför allt om kulturarvet. Dels kan man erbjuda en annan lärmiljö än den som skolan erbjuder. Men för att ta denna roll krävs några saker;

• Museet måste erkänna sig själv som en miljö för lärande. En social arena för meningsskapande.
• Museet måste uppgradera den pedagogiska och publika verksamheten vad det gäller status, utbildning, kompetens och resurser.
• Museet måste organisera sitt lärande i form av policydokument och utvecklingsplaner.
• Vi måste utveckla pedagogiska metoder som stödjer ett interaktivt lärande där besökaren tar en aktiv del i lärprocessen.

Det viktiga i detta är att museet och utställningen odlar och utvecklar sin särart som ett alternativ till skolan och inte antar skolans former och metoder för lärande. För museet och utställningen har en fantastisk möjlighet att öka sin relevans genom att bli en central del i utvecklingen av ett långsiktigt och hållbart samhälle. Men det kräver insikt och det kräver förändring!

Göran

2009-05-31

FUTURE EXHIBITIONS

Fotograf: Leonard Gren

Dagens blogg handlar om flickan på bilden. Hur kan morgondagens utställning bli relevant för henne?

Future Exhibitions är namnet på en publikation som Riksutställningar kom ut med i veckan. Det är en engelsk- och svenskspråkig publikation som söker i samtiden efter svaren på morgondagens frågor. Här intervjuas makthavare och visionärer, vi har letat fram utställningarna som siktar mot framtiden samt tittar på innovativ teknik och tar pulsen på morgondagens utställningsmedium, både i och utanför Sveriges gränser. Publikationen ställer en rad retoriska frågor; Finns det museer om 50 år? Och vad är i så fall deras roll? Många kulturinstitutioner runt om i världen brottas med samma frågeställningar: komplexa uppdrag och målgrupper som i allt större utsträckning kräver mer för mindre. Detta får även bli temat för dagens blogg.

En klar tendens och något som allt fler pratar om i Europa är att utställningar i allt högre grad måste bli relevanta för en större publik. Berättelserna måste blir mer aktuella, sociala medier måste vävas in i utställningsstrukturen så att utställningens exponering ökar, interaktiviteten i utställningar måste göra skäl för namnet och museerna måste bli attraktiva som mötesplatser. Genom att sätta publiken i fokus, och inte bara som en läpparnas bekännelse, förvandlas museipedagogen till den viktigaste personen på museet. Detta innebär att utbildningsmöjligheterna måste öka och statusen på yrkeskategorin höjas. Låt oss börja med detta eftersom det är centralt.

Vilken annan yrkeskategori på ett museum anställs utan djupare ämneskompetens i yrkets kärna? Kan ni se en webbredaktör eller tekniker anställas utifrån kravet "60 poäng konstpedagogik, webbkunskaper/tekniska kunskaper meriterande"? Jag menar, och jag vet att ni är många som kommer att skjuta mig nu, att det centrala i en pedagogisk process är kunskaper om lärande. Speciellt i en ny lärsituation där vi måste hitta nya metoder för konst- och museipedagogiken. När det inte längre duger att stå och hålla föredrag om en utställning utifrån en förmedlande syn på kommunikation. Jag vet att många grupper vill ha den typen av guidning, men jag vet också att den inte når fram till andra grupper och det är väl här som utmaningen ligger. Om man nu vill nå en ny publik i morgondagens utställningar.

Vilka berättelser kan flickan på bilden tänkas vilja ta del av på ett museum? Hur kan museet bli relevant för henne? Ett sätt är att använda samlingar till berättelser i tiden samt att ge platsen nya innebörder. Att se på artefakter ur nya perspektiv och låta en ny berättelse träda fram som Historiska museet i "Maria-utställning" är en sådan berättelse. "Hot spot" på Malmö museer är ett sätt att ge museet en ny innebörd. Det senare är grepp för att öka relevansen samt att göra museet till en mötesplats, en plats där människor träffas, umgås och kanske även ser en utställning. Ett socialt nedslipande av trösklar. K21 i Düsseldorf arrangerar nattklubb i galleriet någon gång i månaden. Kan det vara en väg att gå? Ett tredje sätt är att göra utställningen större är bara det fysiska uttrycket på museet eller galleriet. Väva in sociala medier för fortsatt diskussion kring utställningens frågor, erbjuda webben som en möjlighet till fördjupning och reflektion. Här är är det bara fantasin som sätter gränser.

Finns det museer om 50 år? Det är klart att det finns! Men de stora berättelsernas tid är förbi. Nu är det dags att berätta ny saker, sätta in samtiden i ett historiskt sammanhang utifrån dagens perspektiv och aktuella ämnen. Vi måste även riva museets väggar och förstå att morgondagens utställning använder sociala medier i sin kommunikation. Museet blir en utgångspunkt för ett gränslöst samtal som bidrar till att morgondagens utställningar blir relevanta.

2009-05-25

EXHIBITION 2.0

Fotograf: Leonard Gren

Dagens blogg kommer att handla om utställningen som lärmiljö samt några tankar jag har om att utveckla gränssnittet mot besökaren.

Hörde häromdagen en debatt i P1 där man debatterade ”museikrisen” i Göteborg. Denna debatt ledde naturligtvis fram till en diskussion om museernas roll. Chefer från 2 olika museer i Gbg samt en kulturjournalist debatterade. Alla var överens om museernas stora potential och deras viktiga roll som folkbildare samt det faktum att eftersom museerna bekostas av skattepengar är det publiken, skattebetalarna, som står i fokus. Denna diskussion har jag hört om och om igen under det dryga 1 ½ år som jag jobbat på Riksutställningar, men är det verkligen så? Är det inte en läpparnas bekännelse?

OM DET ÄR SÅ ATT SVENSKA MUSEER SÄTTER PUBLIKEN I FOKUS …

- Varför befinner sig då museipedagogerna så långt ner i den museala hierarkin?
- Varför ses inte förmedlingen och lärsituationen som museets mest centrala och viktigaste process?
- Varför går det inte att doktorera inom t.ex. musei- eller konstpedagogik?
- Varför sätter inte ens museiutredningen publikfrågorna och pedagogiken i centrum?

Om vi accepterar museet som en folkbildande institution och som lärmiljö måste vi också förstå att synen på lärande har förändrats sedan vi, i den lite äldre generationen, gick i skolan. Lärandet har förflyttats från ”teaching” till ”learning”. Besökaren (eleven) är den centrala i lärprocessen, inte läraren (guiden). Det innebär att även museer måste öppna upp för nya praktiker och metoder i sin kontakt med besökarna. Jag vill också betona att museet inte ska arbeta med de metoder som skolan använder, men mer om detta i ens enare blogg.

En utställning och ett museum bär på oändligt mycket information och inbäddad kunskap. I kontakt med besökaren och dennes erfarenheter kommer en del av denna information, rätt förmedlad, omvandlas till ny kunskap. Denna process kallar vi lärande. Om vi i denna process sätter besökaren i centrum, vilket vi måste, blir besökaren också den som ska gå före i kunskapandet. För detta måste vi hitta metoder. Om vi sedan orkar med att förhålla oss till en interaktiv process, dvs. en tvåvägskommunikation, en dialog, blir ju också besökaren producent av ny kunskap. Besökaren har förvandlats till både producent och konsument. Vi har uppnått ”Exhibition 2.0”.

En sådan modig utställning är ”Jag vill ju bara ha respekt” på Polismuseet i Stockholm. Här har ungdomars utsagor och erfarenheter legat till grund för en utställning om våld bland unga. Genom att skapa en grupp på Facebook inbjuder man, parallellt med utställningen, människor till ett fortsatt samtal kring utställningen och dess tema. De som vill kan på så sätt fortsätta att bearbeta erfarenheter som utställningen väckt och lära sig nytt om sig själv. Via museet och Facebook samlas också nya berättelser in, berättelser som sedan kan vävas in i utställningen. Utställningen utvecklas efterhand som besökare berörs och återkopplar med egna erfarenheter. Konsumenten blir producent och utställningen blir en levande dokumentation som förändras och utvecklas över tid.

Exhibition 2.0!

Jag vill avsluta med ett citat från Bodil Jönsson och hennes bok ”Vi lär som vi lever” om vikten av att erbjuda forum för reflektion;
”När jag på så sätt får ur mig något och förlägger det utanför mig, distribuerar det, utanför min inre blandning av kunskap och känslor, är det som om det ger mig en ny fixpunkt. Denna stadiga punkt hjälper mig i sin tur att hålla fast vid tanken och sporra den vidare. Om allt däremot bara funnits kvar huller om buller bland allt det andra där i mitt inre, skulle jag möjligtvis kommit en bit – men sedan hade det varit stopp.”

Alla ni därute som har exempel på utställningar enligt konceptet Exhibition 2.0 eller som har idéer på hur sådana skulle kunna se ut, KOMMENTERA!

2009-05-18

I-TOPIA

Fotograf: Leonard Gren

Skapandet av det egna jaget, identiteten, är centralt i alla människors utveckling. För dagens ungdom verkar denna process mer komplicerad än någonsin. Massmediala och kommersiella stereotyper skapar ett yttre tryck på hur man ska se ut och vad man ska arbeta med som är svåra att skaka av. Denna blogg fokuserar på hur utställnings-mediet kan fungera som ett verktyg i denna byggnadsprocess – byggandet av I-TOPIA.

Jag menar att samtidskonsten och utställningen har en unik möjlighet att bidra till reflektion och samtal kring ämnen och teman som bidrar till byggandet av I-TOPIA. Genom att förstå utställningen som en mötesplats för lärande, en social arena för kunskapande genom aktiv delaktighet och samverkan, har vi tagit ett stort steg.

Steget blir ännu större om vi förstår att lärprocessen, själva kunskapandet, har skiftat från ”teaching” till ”learning”. Att kunskaps-processen inte längre är lärarcentrerad utan elevcentrerad. Detta sätter besökaren i centrum. För att bli relevanta behöver vi också göra besökaren till deltagare. Besökaren till producent och konsument. Vi har då tagit klivet in i ”Exhibition 2.0”.

När jag skriver detta deltar jag i en europeisk konferens i Bukarest på temat ”Youth and the Museum”. Här får jag ta del av fantastiska ungdomsprojekt på Gulbenkian i Portugal, Musée Bargoin i Clermont-Ferrand i Frankrike, Tropenmuseum och Zeeuws museum i Holland. Höra berättelser om hur framsynta pedagogiska perspektiv skapar utrymme för underbara verksamheter på Jerusalem museum och Tate Modern. Projekt som sätter barn och ungdomar i centrum och som erbjuder nya ingångar till museet som mötesplats för lärande och samtidigt erbjuder nya verktyg i byggandet av I-TOPIA.

Byggandet av jaget är både ett samtids- och ett framtidsprojekt. Att skapa arenor för ungas delaktighet och inflytande, mötesplatser för dialog och reflektion är en skyldighet för hela samhället. Även museer måste våga öppna dörrarna för ungdomar och låta deras tankar och perspektiv komma till tals. Fler måste göra som Polismuseet och deras utställning ”Jag vill ju bara ha respekt”, eller som vi på Riksutställningar gjort i utställningarna ”Leva i 2 världar” och ”4U”, dvs. erbjuda utställningen som ett verktyg för ett ungdomliga tankar och uttryck. Det skapar ett innanförskap och ger utställningen ett direkt tilltal och relevans till målgruppen som vi vuxna aldrig kan formulera.

Jag menar, med 15 års erfarenhet som högstadielärare, att utställningen skulle kunna vara oslagbart forum när det handlar om att formulera framtidsfrågor och ge utrymme för reflektion, centrala byggstenar i I-TOPIA.

Frågan är bara om vi vågar!

Vad säger ni, vågar vi? Kan vi?