Fotograf: Leonard GrenSkapandet av det egna jaget, identiteten, är centralt i alla människors utveckling. För dagens ungdom verkar denna process mer komplicerad än någonsin. Massmediala och kommersiella stereotyper skapar ett yttre tryck på hur man ska se ut och vad man ska arbeta med som är svåra att skaka av. Denna blogg fokuserar på hur utställnings-mediet kan fungera som ett verktyg i denna byggnadsprocess – byggandet av I-TOPIA.
Jag menar att samtidskonsten och utställningen har en unik möjlighet att bidra till reflektion och samtal kring ämnen och teman som bidrar till byggandet av I-TOPIA. Genom att förstå utställningen som en mötesplats för lärande, en social arena för kunskapande genom aktiv delaktighet och samverkan, har vi tagit ett stort steg.
Steget blir ännu större om vi förstår att lärprocessen, själva kunskapandet, har skiftat från ”teaching” till ”learning”. Att kunskaps-processen inte längre är lärarcentrerad utan elevcentrerad. Detta sätter besökaren i centrum. För att bli relevanta behöver vi också göra besökaren till deltagare. Besökaren till producent och konsument. Vi har då tagit klivet in i ”Exhibition 2.0”.
När jag skriver detta deltar jag i en europeisk konferens i Bukarest på temat ”Youth and the Museum”. Här får jag ta del av fantastiska ungdomsprojekt på Gulbenkian i Portugal, Musée Bargoin i Clermont-Ferrand i Frankrike, Tropenmuseum och Zeeuws museum i Holland. Höra berättelser om hur framsynta pedagogiska perspektiv skapar utrymme för underbara verksamheter på Jerusalem museum och Tate Modern. Projekt som sätter barn och ungdomar i centrum och som erbjuder nya ingångar till museet som mötesplats för lärande och samtidigt erbjuder nya verktyg i byggandet av I-TOPIA.
Byggandet av jaget är både ett samtids- och ett framtidsprojekt. Att skapa arenor för ungas delaktighet och inflytande, mötesplatser för dialog och reflektion är en skyldighet för hela samhället. Även museer måste våga öppna dörrarna för ungdomar och låta deras tankar och perspektiv komma till tals. Fler måste göra som Polismuseet och deras utställning ”Jag vill ju bara ha respekt”, eller som vi på Riksutställningar gjort i utställningarna ”Leva i 2 världar” och ”4U”, dvs. erbjuda utställningen som ett verktyg för ett ungdomliga tankar och uttryck. Det skapar ett innanförskap och ger utställningen ett direkt tilltal och relevans till målgruppen som vi vuxna aldrig kan formulera.
Jag menar, med 15 års erfarenhet som högstadielärare, att utställningen skulle kunna vara oslagbart forum när det handlar om att formulera framtidsfrågor och ge utrymme för reflektion, centrala byggstenar i I-TOPIA.
Frågan är bara om vi vågar!
Vad säger ni, vågar vi? Kan vi?
Hur gör man då för att få ungdomar att vara aktiva "på rätt sätt" (nej jag som svarar här är inte längre ungdom)?
SvaraRaderaJag var på studiebesök på en fritidsgård förra veckan som hade stora möjligheter och resurser för att ta emot ungdomar. Mycket fungerade bra men det fanns ungdomar som de upplevde att man aldrig når. Även när man är ute i skolorna för direkt kontakt är den svår att etablera. Dom ungdomar som kom däremot ansågs ofta vara starka med egna viljor och mål. Ungdomar som gärna tog för sig och kunde socialt få ihop krav och ett visst mått av vuxenvärld med sina egna önskningar.
En gissning är att vilja och starkt intresse för olika sorters kulturutövande ger självförtroende och identitet.
I ett annat sammanhang berättade en lärare att man måste ta ungdomar ett par gånger till nya ställen för att ge dom känslan av att detta tilhör även dom. Till exempel museer och bibliotek.
Men tyvärr har många ungdomar redan blivit vuxna alltför tidigt. Blivit mindre nyfikna. Bestämt sig för att andras uppfattningar om rätt och fel är viktigt för att passa in. Hur hjälper vi dom?
Hej,
SvaraRaderaKul och bra att du startat den här bloggen med ett så intressant ämne!!!
Jag tror också att det krävs att produktionerna sker tillsammans med, inte för, målgruppen. Enligt 2.0 principen, som du nämner.
Blir nyfiken på de goda exemplen du nämner...
Tomas Olsson , Historiska museet , Sthlm
Min erfarenhet är att nyckeln ligger i bemötandet och samtidigt är detta lättare sagt än gjort. I bemötandet ligger att ta ungdomarna på allvar att lyssna och se dom, men samtidigt vara vuxen och anta den rollen.
SvaraRaderaSedan kan det ligga något i att människor kan behöva socialiseras in i obekanta miljöer. samtidigt reser ju det frågan hur dagens museer ser ut? Det är skillnad att komma in i Världskulturmuseet och Nationalmuseum om man säger så.
Kul att du hittade hit Tomas och att du gillar det. Min nästa blogg kommer att handla om just Exhibition 2.0
SvaraRaderaGöran
Tack för en bra blogg.
SvaraRaderaEn öppen fråga:
Är "skapandet av det egna jaget... är centralt i alla människors utveckling" en global sanning eller är den lokal? Och i så fall, hur ser variationerna ut och hur ser de lokala verktygen i så fall ut?
Jag tror att detta följer allt lärande och utveckling, vi lär oss och utvecklar det som är relevant för att kunna interagera med vår omgivning. Det innebär att en tonårings identitetsbyggnad i en indianstam i Amazonas inre skiljer sig från en tonåring som växer upp i, säg, Stockholm.
SvaraRaderaDet gemensamma, det globala, är att båda kommer att behöva hitta sin identitet in i vuxenlivet. I övrigt ställer omgivningarna helt skilda krav vad det gäller kulturella och social förtecken.