2009-11-20

Pedagogiska policydokument

Fotograf: Leonard Gren
För några veckor sedan var jag med och anordnade ett seminarium om pedagogiska policydokument. Eftersom denna blogg ingår som en del i en process där vi vill synliggöra vårt arbete på Riksutställningar med vårt policydokument tänkte jag reflektera lite kring detta med policydokument idag.
Thomas Koppfeldt, lärare på Konstfack och DI, utgick i sitt anförande från ett statement där han menar att museerna i sin verksamhet måste utgå från visandet. Om detta är det centrala i ett museums uppdrag blir ju också de kommunikativa och lärande praktikerna museets hjärta.
Här pekade han på en logisk kedja. Man kan inte arbeta med ”lärande” utan att ha ett styrdokument, det vi kallar för ett policydokument. Det går heller inte att göra ett sådant dokument, där man på olika sätt förhåller sig till lärande, utan att ha en kunskapssyn. Och en kunskapssyn förutsätter en kunskap om pedagogisk teori. Thomas Koppfeldt menade dessutom att det finns inget så praktiskt som en bra teori.
I det efterföljande samtalet under seminariet kom det också vid ett flertal tillfällen fram att de flesta museipedagoger saknar utbildning i pedagogisk teori. Detta är också något jag snabbt konstaterat när jag kommit in i detta fält. Det pratas mycket om metod och ”good practice”, men väldigt lite om teoretisk grund.
Även Helen Charman, från Design Museum i London, var inne på samma spår. Det går inte att arbeta med processer kring lärande i en institution utan att ha ett policydokument att förhålla sig till. I deras fall bestod policydokumentet av 4 delar;
- Mission
- Värdegrund (Values)
- Mål (Aims)
- Strategier (Strategy)
På Design Museum höll man dokumentet levande genom att se över det var 6:e månad i enheten. Det handlar då om att titta på de delar som är föränderliga över så kort tid, dvs. mål och strategier.
Undertecknad och Stina Flink redogjorde mer får varsin praktisk process där vi håller på att ta fram pedagogiska policydokument. I vårt fall, på Riksutställningar, har processen handlat om följande.
• Legitimitet – för att policydokumentet ska bli levande måste det vara förankrat hos ledningen för att få en legitimitet i hela organisationen.
• Delaktighet – Många måste göras delaktiga i processen med att ta fram dokumentet.
• Tid – Tiden är en faktor. Det måste finnas tid för process och reflektion.
• Struktur – Hur ska dokumentet struktureras? Vi har utgått från den ”engelska” modellen som jag redogjort för ovan.
Det ska bli intressant att följa en nationell process kring detta och se hur utvecklingen kommer att bli. Jag hoppas kunna bidra med en rad olika initiativ och tankar.

2009-11-17

Museets pedagogiska kontrakt

Fotograf: Leonard Gren

För att tydliggöra museernas pedagogiska kontrakt kan det ibland vara nödvändigt att dissekera den pedagogiska processen för bättre förstå vad den handlar om.

Utgångspunkten för mitt resonemang är en uppfattning att det pedagogiska kontraktet för dagens museer har förändrats. Samhällsrelevansen har förskjutits till det visuella, till presentationen av samlingarna för en publik (ordet publik är nödvändigt att använda eftersom museet idag inte bara vänder sig till besökare utan även, via utåtriktad verksamhet och webb, vänder sig till människor utanför museet). Detta sett både ur ett skattemässigt nyttoperspektiv och en kunskapsdiskurs där dels det livslånga lärandet kommit att bli en allt viktigare utvecklingsfaktor, dels en nytt paradigm vad det gäller lärande. De pedagogiska kontraktet omfattar idag utställningar (med eller utan guide), tillämpad pedagogik för skolklasser, webben, verksamheter i det offentliga rummet, uppsökande verksamhet, tillgängliggörande av samlingar m.m.

Eliann Hooper-Greenhill presenterar i sin bok ”The educational role of the Museum” ett ramverk som vi skulle kunna använda för att förstå den pedagogiska processen på ett museum. Där ska meningsskapande förstås i en situation där artefakter av olika slag presenteras i en gestaltning och en iscensättning med avsikt att ge objekten och samlingen en mening ur ett tänkt perspektiv. Hooper-Greenhill erbjuder 3 komponenter för att förstå komplexiteten i museets pedagogiska kontrakt nämligen kommunikation (communication), tolkning (interpretation) och meningsskapande (education) (obs! mina översättningar).

Historiskt sett har vi under 1900-talets senare hälft förstått kommunikation utifrån två generella utgångspunkter, en transitiv och en kulturell. Den transitiva är den som historiskt sett är mest bekant på museer och innebär att en avsändare överför information till en mottagare. Den utgår från en stimuli-respons syn på lärande där man ser kunskap som något som existerar utanför individen.
Den kulturella kommunikationsmodellen förstår kommunikation som ett komplext system av samhällsomfattande processer och symboler genom vilka en verklighet produceras, bekräftas och förändras. Denna modell förstår kommunikation som en process som binder samman individer och grupper. Kommunikation ses som en gemensam, kulturell process där övertygelser och värderingar är viktiga redskap för att skapa mening.

Tolkningen är intimt förknippad med meningsskapandet eftersom det är den process där besökaren skapar mening. I denna process används olika strategier. Det handlar om en personlig strategi som relaterar till all den kunskap och förförståelse varje besökare har med sig till museet. Det handlar också om en social strategi där familj, vänner och kollegor påverkar tolkningen. Slutligen handlar det även om en politisk strategi där social bakgrund, attityder och värderingar är verksamma komponenter.

Meningsskapande kan alltså beskrivas som att förstå och tolka en upplevelse och därmed förklara den för oss själva och för andra.

Utställningar ses inte alltid som en plats eller ett material för lärande. men det är en miljö, en mötesplats, där lärande äger rum. Utställningen erbjuder också ett ramverk för ett meningsskapande genom det sätt som objekt och artefakter presenteras och struktureras. Det är därför nödvändigt att utveckla pedagogiska styrdokument och metoder för att höja kvalitén i denna praktik.

2009-11-07

HANDS-ON! EUROPE


Fotograf: Leonard Gren

Här följer en längre blogg som är en sammanfattning av en 3-dagars konferens i Paris som jag varit på tillsammans med en tekniker från Riksutställningar, Jesper Cederlund. Blogginläggen ligger i omvänd ordning dvs. att sista dagen ligger högst upp.

DAG 3 - DEN VIRTUELLA ÅTERKOMSTEN
Sista dagen på denna sprängfyllda och intressanta konferens. Dagen inleds med en s.k. ”poster-session”, där 8 inskickade utställningsprojekt presenteras med varsin poster och en kort presentation. Det är projekt från Finland, Palestina, Syd-Korea, Portugal, Italien, Ryssland och Frankrike. Intressantast här var Al-Nayzak från Palestina som bygger upp en mental infrastruktur genom att installera små science-utställningar i palestinska skolor. Detta för att förbereda palestinska ungdomar på utställningen som medium eftersom det inte finns några museer i de palestinska områdena. Ett science-center planeras till år 2013-2015. Pengar och mark finns redan.
Konferensen avslutade med en riktig höjdpunkt, Det var Derrick de Kerckhove från universitetet i Toronto och f.d. chef för McLuhan-akademin i Toronto. Han samarbetade också i 10 år med Marshall McLuhan. Han pratade om den digitalt infödda generationen och hur denna generation ser på verklighet och kunskap. Med stöd av forskning ifrågasatte han om denna generation verkligen är rastlös. Han menade istället att teknologin ger denna generation en säkerhet och självkänsla som tidigare generationer saknat. Teknologin skapar också ett nytt sätt att tänka som inte är linjärt och jämförde med något som i Kina kallas för I Ching. Här är det bara nuet som räknas.

Han pratade även om den virtuella återkomsten och att väst-världen är på väg tillbaka till en taktil tillvaro efter en utflykt till den visuella. Andra kulturer som den asiatiska eller den afrikanska har aldrig tagit den omvägen utan hela tiden behållit ett samhälle som byggt på hög grad av taktilitet och här-och-nu. I västvärlden har masskommunikativa media som TV skapa en visuell kultur där vi levt med ett andra tidsperspektiv än här-och-nu. Den virtuella återkomsten avser att vi tidigare levde i ett samhälle med en hög grad av muntlig och litterär tradition och där vi var tvungna att externalisera våra tankar. TV med sin masskommunikativa utgångspunkt berövade oss i västvärlden på denna kunskap.

Fotograf: © S. Chivet/CSI

DAG 2 - AUGMENTED REALITY
Dagens konferensschema har bestått av några separata delar. På morgonen hade alla fått ett museum att besöka någonstans i Paris. Jag fick bege mig till Cité de la Musique och se deras museum. Det som ofta brukar vara problem med ett musikmuseum är att det inte är musik som visas utan instrument. Så även här …. En tsunami av instrument, framför allt representerande en klassisk musiktradition. Via audioguider hade man dock löst detta med musiken och alla auditiva problem som uppstår när ljud kommer från olika håll samtidigt.

Efter lunch drog konferensen igång igen och inleddes med Hoëlle Corvest som berättade om framväxandet av science center i Frankrike och en inspirativ kedja som inleddes med Exploratorium i Paris, fortsatte med Science center i San Fransisco och landade i den plats konferensen hölls i.

Francois Jouen, som är psykolog, pratade om kognitiv utveckling och kopplade ihop det med de senaste rönen som menar att miljön påverkar vår arvsmassa och vår kognitiva förmåga. Detta kallas idag för epigenetik och är ett relativt nytt forskningsområde.

Därefter följde en rad av goda exempel på hur olika museer arbetat med barn- och ungdomsutställningar i Frankrike, Italien och Holland. Alla intressanta ur sitt perspektiv.

Sammanfattningsvis kan man säga, och nu uttrycker jag en personlig uppfattning, att tekniken kommer bäst till sin rätt utifrån 4 perspektiv;
1. När tekniken bidrar till att ge illusioner av en verklighet som kan vara svår att återge i verkligheten. En projektion av en himmel eller en savann med djur som ger illusionen av att befinna sig i eller under en himmel eller på en savann. Här erbjuder ny teknik oändliga möjligheter. Detta kallas ”augmented reality”
2. När tekniken samverkar till att skapa kontakt med utställning och objekt samtidigt som den erbjuder möjlighet till interaktivitet mellan besökare och mellan besökare och utställning. Jag tycker inte att tekniken ska vara ett mål i sig utan ett verktyg för en interaktivitet, en dialog och ett meningsskapande. Här ser vi exempel på kommunikativa handdatorer, kameror som fångar besökare och projicerar skuggor i ultrarapid på väggar osv.
3. När tekniken bidrar till en ökad tillgänglighet genom att via RFID eller andra kommunikativa system känna av språk, inklusive teckenspråk, och andra behov en besökare har.
4. Avslutningsvis genom att skapa lokala koordinatsystem i utställningar som gör att producenter, pedagoger och tekniker kan skapa utmaningar i samklang med samlingar och utställning. Ett slags lokalt GPS som gör att en dator känner av var i utställningen en viss besökare befinner sig och kan presentera platsrelevant information, problem och utmaningar för henne/honom.

Foto: © CSI / Michel Lamoureux

DAG 1 - EN UTSTÄLLNING ÄR INTE EN BOK
Tillsammans med Jesper Cedelund, tekniker på Riksutställningar, befinner jag mig i Paris på en internationell konferens om teknik och taktilitet i barnutställningar. Konferensen arrangeras av det internationella museinätverket Hands on! Europe och här finns deltagare från hela Central-Europa, Jemen, Turkiet och Israel samt Kanada. Här presenteras exempel och tankar kring det som är ”cutting edge” när det gäller teknik och utställningsmediet idag.

Konferensen inleddes lite provokativt av Jorge Wardenburg som menade att museets främsta uppgift är att stimulera besökaren till konversation eftersom vår kognitiva utveckling bygger på samtalet. Han menade också att ett museum först och främst ska bygga på känslor inte fakta.

Charles Tijus, chef för Lutin Userlab ett tekniskt utvecklingsföretag placerat på Cité des sciences et de l´industrie, presenterade en teori om teknologiskt medierat lärande. Han menade att eftersom all aktivitet är målorienterad så ska den vara planerad. Utan plan – ingen aktivitet. Lärande handlar således om att planera aktiviteter. Teorin om teknologiskt medierat lärande bygger därför på att användandet av teknologi kräver planering.

Han menade också att modern teknik i utställningar handlade om mobilitet, en revolution som ännu inte kommit. Mobilitet handlar om att kunna koppla ihop den teknik som finns i hemmet och skolan med museets. Därför utgick Lutin Userlab i många av sina applikationer från iPhone eftersom den har de tekniska prestanda som krävs samtidigt som många har den i fickan.

Amelie Coloumbier, från LordCulture, pratade sedan om multimedieringar med bildexempel från museer i Japan, Frankrike och Sverige. Hon utgick från följande sekvens; Varför, hur, vad och för vem?
Varför? Jo, teknik ger en Wow-effekt! Den är spektakulär och vidgar den möjliga upplevelsen på museet. Den vidgar också upplevelsen på museet i tid och rum samt gör det oåtkomliga tillgängligt. När det gäller det senare gav hon ett spännande exempel med en fransk kyrka, Abbey de Cluny, som har förfallit sedan revolutionen. Den har nu byggts upp virtuellt. Genom ”speglar” placerade runt kyrkan kan man se denna virtuella kyrka när man riktar in speglarna mot olika delar av kyrkan. Återgivningen i speglarna tar även hänsyn till ljusförhållande, tid på dagen samt årstider.
Teknik ger också museet möjlighet att placera objektet i ett sammanhang .
När det gällde hur, ställde hon 2 frågor; vill vi ha ”cutting edge” mediering eller mänsklig mediering? Hon menade att desto mer avancerad teknik desto viktigare blir den mänskliga medieringen. Tekniken ersätter inte människor utan kompletterar. Den andra frågan handlade om vilken typ av teknisk interaktivitet vi vill ha? Mellan människa och maskin eller ska tekniken koppla ihop människor?
Hon lanserade också ett nytt begrepp för mig, “ubiquitus computer time”. Termen står för att datorer idag är allestädes närvarande och finns överallt omkring oss.

Efter lunch fick vi delta i olika workshops där vi fick se exempel på hur man kan använda en rad olika tekniska applikationer. Vi fick se prov på följande; sociala media, virtuella utställningar, användandet av GPS, RFID, Bluetooth, PDA, Wi-Fi access, iPhone, eye tracking, smartboards, elektroniska pennor och papper, e-böcker, interaktiva taktila bord samt interaktiva mattor.

Eftermiddagen fortsatte med ett antal korta föreläsningar som bland annat handlade om hur ett museum kan delas in i ett digitalt koordinatsystem där handdatorer (PDA;s) används för att lösa uppgifter. Vi fick också ta del av hur interaktiva mattor kan användas i kulturella sammanhang samt hur kameror och datorer kan samverka för att skapa interaktiva moment i utställningar.

Dagens avslutades med ett härligt vetenskapligt gräl mellan en fransk professor i psykiatri och en engelsk biolog om nyttan med teknik. Den engelska biologen hävdade, med stöd av forskning, att ett alltför stor användande av virtuell teknologi leder till en fördumning. Han hänvisade till engelska undersökningar som visade att 14-åringar hade 9-10 åringars intellekt.
Den franske professorn menade å sin sida att detta byggde på en förlegad syn på intelligens och verklighet och att dagens virtuella verklighet är en del av den reella och att vi måste se virtuell intelligens som jämbördig med andra typer av intelligenser.

2009-10-11

Pedagogiska policydokument - varför då?

Fotograf: Leonard Gren

Hej alla!
Det har gått ett tag sedan den senaste bloggen och det beror på att september var fyllt av arbete och resor. Bland annat var jag i England och träffade personer och institutioner, vilket jag tänker återkomma till i en annan blogg. Sedan har enheten var och tittat på Biennalen i Göteborg vilket jag också tänker återkomma till. Så jag får be om ursäkt för att jag tappat lite tempo i mitt bloggande.

I morgon och på tisdag arrangerar FUISM ett seminarium här på Gotland om pedagogiska policydokument så jag tänkte blogga lite kort om detta. Denna blogg skrivs ju också med utgångspunkten att kommunicera tankar vi har på Riksutställningar just nu när vi håller på att ta fram vårt policydokument.

Som jag ser det finns det en rad anledningar till att ta fram ett pedagogiskt policydokument:
För det första som styrdokument för den publika verksamheten. Ett policydokument uttrycker en gemensam värdegrund, ger tydliga och klara riktlinjer för det pedagogiska arbetet, det bidrar till att sprida inflytandet över den pedagogiska verksamheten samt gör det enklare att förtydliga mål.
För det andra är processen i sig viktig. Den utgör grund för samtal om pedagogik på institutionen samt bidrar till överenskommelser när det gäller uttryck och värdeord. Vad menar vi med lärande?
För det tredje fungerar ett policydokument som stöd i samverkansprojekt. Det gör att olika partners kan få ett grepp om den pedagogiska värdegrund och de processer och metoder som vår institution vill lyfta fram och värna.
Avslutningsvis fungerar det också diskurspåverkande. Om vi blir fler som tar fram policydokument stärker vi också pedagogikens ställning i utställningssektorn och flyttar fram positionerna.

I vårt arbete har vi börjat formulera oss och beräknar att vara klara i december. Det jag kan avslöja nu är att vi kommer att mynta 2 begrepp som en förklaring till vårt synsätt på pedagogik i utställningar och som ett förtydligande kring pedagogikens roll i olika skeenden av en utställningsprocess.
Begreppen är utställningspedagogik och tillämpad pedagogik.
Vi menar att det i det utställningspedagogiska arbetet handlar om att skärpa ”den pedagogiska blicken” vid framtagandet av utställningens innehåll och form, och därmed kvalitetssäkra utställningen utifrån exempelvis ett målgruppsfokus och ett tillgänglighetsperspektiv. Det utställningspedagogiska arbetet förutsätter ett samspel med innehåll och form. Det innebär ett kreativt och processinriktat arbete där pedagogik samt innehåll och form berikar varandra.
Tillämpad pedagogik handlar om att utveckla metoder och arbetssätt för att kunna arbeta med besöksgrupper i utställningen. Den tillämpade pedagogiken är direkt beroende av utställningspedagogiken. Om utställningspedagogiken är genomarbetat och bärande i sig, så behöver den tillämpade pedagogiken inte endast bli ett tillägg.

2009-09-14

The media is the message

Fotograf: Leonard Gren


I slutet av juli deltog jag i 2 väldigt intressanta arrangemang i Göteborg. Det första var ett rundabordssamtal initierat av Lab for Culture på temat ”Converging pathways to a new knowledge” och där ett 30-tal personer från Europa deltog. Sedan i direkt anslutning till detta, regeringens kulturkonferens ”Promoting a creative generation” inom ramen för ordförandeskapet. Dagens blogg berör reflektioner från dessa dagar.

Gradvis har den nya teknologin skapat möjligheter som tidigare var otänkbara. Det börjar också stå alltmer klart att vår traditionella approach till media inte räcker till längre när vi ska närma oss digital information. De kulturella implikationerna av digitaliseringen är mycket större än att bara utforska tekniska möjligheter. Digitaliseringen påverkar hela spektrumet av kulturproduktion, distribution och presentation och den digitala världen ger upphov till nya former av uttryck, reflektioner och utbyte. Denna digitalisering måste även kulturinstitutioner förhålla sig till. Och vi måste förhålla oss till digitaliseringen därför att den helt och hållet är en del av den unga generationens vardag.

Det inledande rundabordssamtalet berörde just frågan hur en digitaliserad värld skapar nya förutsättningar för kommunikation och lärande. Hur ser morgondagens arenor för lärande ut? Hur ser den kreativa allmänningen ut och vilka har makten över den? Jag väljer att inte ge några svar utan ni får ett citat från John Thackara;
“Our journey is not an easy one. We need to think, connect, act and start processes with sensitivity. We need to foster new relationships outside our usual stomping grounds. We have to learn new ways to collaborate and do projects. We have to enhance the ability of all citizens to engage in meaningful dialogue about their environment and context and foster new relationships between people who make things and the people who use them.” (In the Bubble, 2005)

En av deltagarna i konferensen ”Promoting a creative generation” var Ann Bamford. Hon målade upp en bild av det som Don Tapscott kallat nätgenerationen eller det som med annan terminologi kallas generationerna Z och Y, dvs. barn och ungdomar som vuxit upp i en tid då det alltid funnits datorer och mobiltelefoner. Hon tog upp några kännetecken för denna generation:
- Värderar inte läsande och skrivande.
- Värderar datorer, film, musik, magasin och spel.
- Utstrålar energi och rörelse.
- Språk är uttryck för mode och förändras konstant.
- Har en internationell utblick.
- Värdesätter samverkan och kommunikation.

Hon tog också upp 5 saker som hon menade kännetecknade Internet och användandet av datorer och sociala media. Dessa var;
- Stödjer en bildmässig, estetisk läskunnighet / nya former av kunskap
- Stödjer kritiskt tänkande/förmågan att tänka/problemlösning
- Fungerar socialt sammanhållande
- Överföring av kunskap
- Överföring av känslor

Jag har själv ofta sagt att vi inte kan bedöma de nya medierna utifrån de parametrar vi skapat för de gamla. De måste förstås på egna meriter och utifrån nya bedömningsgrunder. Jag menar också att man måste vara där för att fullt ut förstå de möjligheter som ryms i den nya kommunikationstekniken. Det finns också anledning att i allt högre grad damma av Marshal McLuhans gamla uttryck ”The media is the message”. You Tube, Facebook och Twitter utgör 3 helt olika sätt att kommunicera på och där mediumet i allra högsta grad bestämmer den information som kommuniceras.

2009-08-24

EXPERTEN, AMATÖREN OCH DEN KREATIVA ALLMÄNNINGEN

Fotograf: Leonard Gren

En sak att förhålla sig till när kulturinstitutioner ger sig in i sociala media är de nya roller och förhållanden som uppstår mellan institutionernas experter och omvärlden.

Genom att använda ett gränssnitt som Flickr blir samlingar och kunskap tillgänglig för allmänheten. Dessa kan via datorn söka i samlingar utifrån platser, ämnen och personer. Via ett särintresse kan man söka sig ner i kulturlagren på jakt efter ny information och kunskap. Ofta finns det också ett interaktivt moment inbyggt. Jag kan som novis tala om var ett foto är taget eftersom jag känner igen platsen, eller vilka ett foto föreställer eftersom jag känner dem. Helt plötsligt har jag blivit expert som kan addera till det större kollektiva minnet.

För att inte tala om alla de ”experter” runt omkring i vår värld som ägnat ett helt liv åt att skaffa sig kunskap om majolika eller fjärilar eller fäbodar. Internet erbjuder dessa ”experter” en helt ny arena för informations- och kunskapsutbyte och istället för ett hierarkiskt förhållande mellan experten på museet och novisen har ett mer jämlikt förhållande uppstått där de möts på en digital, kreativ allmänning.

Det här är en intressant utveckling där roller får nya innebörder och där det kommunikativa landskapet helt och hållet ritas om.

2009-08-15

UTSTÄLLNINGEN OCH PEDAGOGIKEN

Fotograf: Leonard Gren

En människas möte med konst, vare sig det är en tavla eller en installation, ett musikstycke eller teater, ger ofta upphov till en känslomässig upplevelse där vi lär oss någonting om oss själva eller om samhället omkring oss. Mötet kan även ge oss kunskap om den konstnär som skapat verket. En pedagogisk process har ägt rum.

Det innebär att kommunicerandet av ett innehåll i ett konstverk eller en utställning i grunden handlar om pedagogik. Hur vi designar loggan och den bild som ska bära en utställning och attrahera en publik handlar om pedagogik, för väljer vi fel typsnitt eller fel bild kanske vi inte når fram med vårt budskap till målgruppen. Hur vi hänger tavlorna i en utställningen eller placerar montrar för att få besökaren att röra sig i vissa mönster handlar om pedagogik eftersom det påverkar vår upplevelse och vad vi får med oss av en utställning.

Pedagogiken är således kommunikativ till sin karaktär. Den finns i ett socialt och kulturellt sampel människor och artefakter emellan. Eftersom jag finns i en verksamhet som producerar utställningar kommer jag fortsättningsvis att kalla denna syn på pedagogik för utställnings-pedagogik.

Varför är det viktigt att diskutera pedagogik i samband med konst och utställningar?
Jag menar att vi behöver förstå utställningen som en mötesplats, en social arena för meningsskapande. För barnet erbjuder en utställning eller en samling en möjlighet att utforska världen runt det egna jaget. Genom konkreta upplevelser, objekt fyllda av berättelser, lek och upptäckaranda blir museet till en evig källa av upplevelser där barnet kan lära sig om färger, former, djur, föremål m.m.. Upplevelser och berättelser som knyter an till barnets egen verklighet och som bidrar till en kognitiv erfarenhet av jaget och världen.

För ungdomar är identitetssökandet och byggandet av jaget, I-Topia, både ett samtids- och ett framtidsprojekt. Den samtida konsten erbjuder genom sin multimodalitet fantastiska möjligheter till reflektion och lärande kring det egna jaget. Utställningen som medium kan fungera som en arena för ungas delaktighet och inflytande, en mötesplats för dialog och reflektion. Jag ser det som en skyldighet för samhället att skapa dessa arenor, där även museer måste våga öppna dörrarna för ungdomar och låta deras tankar och perspektiv komma till tals.

För många handlar pedagogik om lärande. Andra sätter likhetstecken mellan lärande och undervisning. För mig är pedagogik kommunikation och dialog där vi lär oss saker i ett sampel med andra människor och omgivning. Det inledande citatet från Vygotskij är intressant ur flera synvinklar. Framför allt för att han redan 1930 satte individen i centrum för lärprocessen. Detta paradigmskifte, där vi gått från ”teaching” till ”learning”, har ytterligare accentuerats av webben och de nya medierna. Kunskapsprocessen är inte längre lärarcentrerad utan elevcentrerad. För ett museum eller ett galleri sätter detta besökaren i centrum. Detta gör att vi måste förstå utställningspedagogiken ur det breda perspektiv som jag redogjorde för inledningsvis och inte som en tillämpad pedagogik. Den tillämpade pedagogiken handlar om metoder för hur vi arbetar med grupper i en utställning, om lärarhandledningar och guider. Detta är bara en del av utställningspedagogiken.

För Vygotskij var fantasi, lek och kreativitet nyckelord när det gällde lärandet. Låt oss förstå pedagogik som den process där vi i ett socialt samspel utvecklar egen kunskap och kreativitet.