2010-03-31

MUSEET UTAN MANUAL

Fotograf: Ricardo Martins

I förra veckan var jag moderator för ett seminarium som FUISM anordnade i anslutning till Vårmötet, museisektorns årliga träff. Temat för seminariet var ”Morgondagens publikfrågor – en utmaning för hela organisationen?”. I panelen som diskuterade denna fråga satt Lars Amréus, överintendent på Historiska museet och ordförande i Riksförbundet Sveriges museer, Eric Åström, sakkunnig på Kulturrådet, Maria Jansén, länsmuseichef på Östergötlands länsmuseum samt Eriqa Lindsten, ansvarig för den pedagogiska enheten på Bohusläns museum. I dagens blogg tänker jag ta upp en sak som Maria Jansén pratade om i sitt anförande, Museet utan manual.

Allt fler av dagens museer är öppna institutioner som släpper besökare och andra samhällsaktörer långt in i utställningsarbetet och samlandet. Nya medier, mobiltelefoner, Flickr och Facebook blir verktyg för interaktiva arbetssätt med synkrona återkopplingsmöjligheter för besökaren. Denna utveckling ligger i linje med den engelske sociologen Tony Bennets tankar i ”The Birth of the Museum” där han tydliggjorde museernas starkt samhällsskapande verkan och hur nya museer formas utifrån denna funktion. Museer blir levande mötesplatser, arenor för en dialog om dagens aktuella politiska frågor.

Detta ställer nya krav på utställningarnas möte med besökaren. Jag ser utställningen som en social mötesplats – ett medium för meningsskapande. Utställningen erbjuder ett ramverk för meningsskapande processer genom det sätt som föremål och idéer gestaltas och presenteras. När tecken, symboler, bilder och föremål sätts samman till helheter skaps mening som bygger på tidigare erfarenheter och kunskaper. Utställningen bär på en pedagogisk dimension där den står, en dimension som måste kommunicera med besökaren utan en guide som tolkar eller förklarar. På samma sätt rymmer hela museet en pedagogisk dimension där utställningar, samlingar, arkiv och webb ska vara tillgängliga. Ett museum utan manual.

Jag menar att denna pedagogiska dimension i hög grad ställer krav på pedagogisk kompetens när det gäller museets och utställningars form och gestaltning. Visst, på dagens moderna museum har alla ett pedagogiskt uppdrag, men det ska inte blandas ihop med pedagogisk kompetens. Den pedagogiska kompetensen är viktig när ett innehåll ska nå fram till en besökare, när innehållet ska vara tillgängligt. Därför ser jag den pedagogiska kompetensen som den viktigaste kompetensen på det moderna museum som vill nå och engagera sin besökare, som vill göra skillnad. Detta ”post-museum” bygger på en förståelse av de komplexa relationer mellan kultur, identitet, lärande och kommunikation som är hjärtat i morgondagens museum. En kommunikation och pedagogik som bygger på ett Museum utan manual.

2010-03-03

ÄR DET DAGS ATT TALA OM INREACH?


För några veckor sedan var jag med och arrangerade ett seminarium på Världskulturmuseet i Göteborg. Seminariet var ett samarrangemang mellan Riksutställningar och Museion, den museologiska utbildningen vid Göteborgs universitet. Temat för seminariet var ”Museet och publiken”.

En av programpunkterna handlade om hur just Världskulturmuseet arbetar med sitt utåtriktade publikarbete. Museet har unga vuxna som primär målgrupp och har lyckats bra med detta. VKM hade en bra bit över 200 000 besökare 2009, av dessa var 60% under 30 år.

Ett perspektiv som Katarina Bergil (tf Museichef) och Klas Grinell (intendent) lyfte i sitt anförande var synen på publiken. Utgångspunkten för resonemanget var att även besökarna äger kunskaper och förmågor som är relevanta för museet. Museet behöver dock utveckla nya metoder för att fånga dessa för att de ska nå in i verksamheten.
Ett vanligt uttryck för att utåtriktat mot speciella målgrupper och då kanske särskilt sådana som är socialt utsatta är ”outreach”. På VKM funderade man nu i omvända termer. Bör museet arbeta med INREACH?

I ”outreach”-begreppet ligger ett tolkningsföreträde inbäddat. Vi ska nå ut till grupper som är underrepresenterade och underprivilegierade, men vi ska oftast göra det med vår kultur och kultursyn, med våra koder och språk, med våra metoder.

INREACH handlar istället om att se besökarna som aktiva medspelare, som bärare av kunskap och erfarenheter och som kan bidra till att utveckla våra perspektiv och verksamheter. Det handlar om ett synsätt där vi skapar relevans för besökaren genom att sätta värde på han/henne och söker ett jämbördigt möte där båda parter lär av varandra. INREACH blir då en tankevända där vi ser en ett internt utvecklingsbehov som något som angår två parter, som en gemensam process utifrån ett sociokulturellt perspektiv, dvs. där vi möts i en dialog och där vi samspelar med omvärlden och lär av varandra.

2010-01-24

GOTT NYTT 2010!


Dags för ett nytt år och nya bloggar. Bilden ovan illustrerar också ett ställningstagande. Den är hämtad från Flickr, ett socialt media, där producenter och konsumenter av fotografier kan mötas. Där finns bilder upplagda för vem som helst att använda, under vissa förutsättningar.

Nytt år innebär också nyheter för denna blogg. Jag kommer under 2010 att blogga en gång i månaden. 2009 lärde mig att en gång i veckan inte fungerar. Det kommer fortfarande att vara en professionell blogg riktad till alla ni som är intresserade av lärande och meningsskapande i anslutning till utställningsmediet. Jag kommer också emellanåt att presentera gästbloggare. Bloggarna kommer i år att illustreras med bilder från flickr. Varför då?

Det finns 2 huvudorsaker. Dels vill jag bidra till att trycka på detta med sociala media och genom att blogga, twittra och använda flickr kombinerar jag 3 sådana media. För det andra handlar det om ett ställningstagande mot en kontroll av "intellectual property rights" (IPR). Jag menar att tankar, idéer och åsikter inte ska vara en handelsvara utan en del av en gemensam, kreativ allmänning. Vi behöver alla bidra till ett kollektivt minne om vi ska lösa framtidens stora frågor som miljön, världssvält, de globala ekonomiska orättvisorna m.m.

På fredag ska jag besöka Moderna museet i Malmö för att se hur det har blivit och hur de jobbar med pedagogiken där. Det ska bli häftigt. Glöm inte heller att registrera er som "följare", så att ni får ett meddelande när jag lagt in ett nytt inlägg. Det går också att lägga till mig som Twittrare. Mitt twitter alias är Goranzone.

Vi hörs!
Göran

2009-12-02

NCK & JOCELYN DODD

Fotograf: Leonard Gren

I skrivandes stund befinner jag mig i Östersund. Har deltagit i ett möte med NCKs referensgrupp. NCK står för Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik och är ett nätverksbaserat samarbete kring kulturarvspedagogiska frågor. I referensgruppen sitter representanter från nordiska kulturarvsinstitutioner och universitet.

Jag hade idag nöjet att få höra en föreläsning av Jocelyn Dodd. Hon är chef för den institution på universitetet i Leicester (LU) som arbetar med forskning kring museer och gallerier. Hennes föreläsning hade titeln ”Learning outside the classroom – how can the museums enhance the school curriculum”.

Hon inledde med en färsk sammanställning som LU gjort där man under en period av 4 år mellan 2003-2007 ställt olika frågor till lärare om hur museibesök påverkar olika aspekter av skolarbetet. Ca 90% av lärarna anser att ett museum är direkt kopplat till skolans läroplaner. De ämnen som framför allt framhålls är ämnesöverskridande frågor, historia och naturvetenskap/teknik. Lärarna anser också att det är viktigt att eleverna för möta professionella människor (konstnärer, vetenskapsmän, pedagoger, etc.)

När det gällde de värden som eleverna fick ut av arbetet i museer sammanfattades detta i några punkter;
- att museibesöket bidrar till att öka värdet av kunskap som redan finns
- att eleverna ökar sin förmåga att tänka
- att eleverna lär sig att reflektera
- att lärandet sker stegvis
Framför allt framhöll hon vikten av att kunna arbeta med grupper över tid. Detta gav en mycket större effekt än enstaka besök. Det ska också tilläggas att de grupper som undersökts arbetat med workshop som pedagogisk metod och inte traditionella visningar.

På det hela en mycket intressant föreläsning som förflyttade sig mellan forskningsresultat och ”hard facts” till mer filosofiska betraktelser över lärandet i museet.

Jag avslutar bloggen med två citat som hon delade med sig utav. Det första är hämtat från ett museum i Tyne- and Wear i England.
”Our mission is to help people determine their place in the world and define their identities, so enhancing their self-respect and their respect of others”.

Avslutningsvis ett citat från Nicholas Serota, chef för Tate Britain;
”The last 10 years have seen a revolution in museum education. Museums have placed learning at the core …establishing their role as vital centers for knowledge in the community”.

2009-11-20

Pedagogiska policydokument

Fotograf: Leonard Gren
För några veckor sedan var jag med och anordnade ett seminarium om pedagogiska policydokument. Eftersom denna blogg ingår som en del i en process där vi vill synliggöra vårt arbete på Riksutställningar med vårt policydokument tänkte jag reflektera lite kring detta med policydokument idag.
Thomas Koppfeldt, lärare på Konstfack och DI, utgick i sitt anförande från ett statement där han menar att museerna i sin verksamhet måste utgå från visandet. Om detta är det centrala i ett museums uppdrag blir ju också de kommunikativa och lärande praktikerna museets hjärta.
Här pekade han på en logisk kedja. Man kan inte arbeta med ”lärande” utan att ha ett styrdokument, det vi kallar för ett policydokument. Det går heller inte att göra ett sådant dokument, där man på olika sätt förhåller sig till lärande, utan att ha en kunskapssyn. Och en kunskapssyn förutsätter en kunskap om pedagogisk teori. Thomas Koppfeldt menade dessutom att det finns inget så praktiskt som en bra teori.
I det efterföljande samtalet under seminariet kom det också vid ett flertal tillfällen fram att de flesta museipedagoger saknar utbildning i pedagogisk teori. Detta är också något jag snabbt konstaterat när jag kommit in i detta fält. Det pratas mycket om metod och ”good practice”, men väldigt lite om teoretisk grund.
Även Helen Charman, från Design Museum i London, var inne på samma spår. Det går inte att arbeta med processer kring lärande i en institution utan att ha ett policydokument att förhålla sig till. I deras fall bestod policydokumentet av 4 delar;
- Mission
- Värdegrund (Values)
- Mål (Aims)
- Strategier (Strategy)
På Design Museum höll man dokumentet levande genom att se över det var 6:e månad i enheten. Det handlar då om att titta på de delar som är föränderliga över så kort tid, dvs. mål och strategier.
Undertecknad och Stina Flink redogjorde mer får varsin praktisk process där vi håller på att ta fram pedagogiska policydokument. I vårt fall, på Riksutställningar, har processen handlat om följande.
• Legitimitet – för att policydokumentet ska bli levande måste det vara förankrat hos ledningen för att få en legitimitet i hela organisationen.
• Delaktighet – Många måste göras delaktiga i processen med att ta fram dokumentet.
• Tid – Tiden är en faktor. Det måste finnas tid för process och reflektion.
• Struktur – Hur ska dokumentet struktureras? Vi har utgått från den ”engelska” modellen som jag redogjort för ovan.
Det ska bli intressant att följa en nationell process kring detta och se hur utvecklingen kommer att bli. Jag hoppas kunna bidra med en rad olika initiativ och tankar.

2009-11-17

Museets pedagogiska kontrakt

Fotograf: Leonard Gren

För att tydliggöra museernas pedagogiska kontrakt kan det ibland vara nödvändigt att dissekera den pedagogiska processen för bättre förstå vad den handlar om.

Utgångspunkten för mitt resonemang är en uppfattning att det pedagogiska kontraktet för dagens museer har förändrats. Samhällsrelevansen har förskjutits till det visuella, till presentationen av samlingarna för en publik (ordet publik är nödvändigt att använda eftersom museet idag inte bara vänder sig till besökare utan även, via utåtriktad verksamhet och webb, vänder sig till människor utanför museet). Detta sett både ur ett skattemässigt nyttoperspektiv och en kunskapsdiskurs där dels det livslånga lärandet kommit att bli en allt viktigare utvecklingsfaktor, dels en nytt paradigm vad det gäller lärande. De pedagogiska kontraktet omfattar idag utställningar (med eller utan guide), tillämpad pedagogik för skolklasser, webben, verksamheter i det offentliga rummet, uppsökande verksamhet, tillgängliggörande av samlingar m.m.

Eliann Hooper-Greenhill presenterar i sin bok ”The educational role of the Museum” ett ramverk som vi skulle kunna använda för att förstå den pedagogiska processen på ett museum. Där ska meningsskapande förstås i en situation där artefakter av olika slag presenteras i en gestaltning och en iscensättning med avsikt att ge objekten och samlingen en mening ur ett tänkt perspektiv. Hooper-Greenhill erbjuder 3 komponenter för att förstå komplexiteten i museets pedagogiska kontrakt nämligen kommunikation (communication), tolkning (interpretation) och meningsskapande (education) (obs! mina översättningar).

Historiskt sett har vi under 1900-talets senare hälft förstått kommunikation utifrån två generella utgångspunkter, en transitiv och en kulturell. Den transitiva är den som historiskt sett är mest bekant på museer och innebär att en avsändare överför information till en mottagare. Den utgår från en stimuli-respons syn på lärande där man ser kunskap som något som existerar utanför individen.
Den kulturella kommunikationsmodellen förstår kommunikation som ett komplext system av samhällsomfattande processer och symboler genom vilka en verklighet produceras, bekräftas och förändras. Denna modell förstår kommunikation som en process som binder samman individer och grupper. Kommunikation ses som en gemensam, kulturell process där övertygelser och värderingar är viktiga redskap för att skapa mening.

Tolkningen är intimt förknippad med meningsskapandet eftersom det är den process där besökaren skapar mening. I denna process används olika strategier. Det handlar om en personlig strategi som relaterar till all den kunskap och förförståelse varje besökare har med sig till museet. Det handlar också om en social strategi där familj, vänner och kollegor påverkar tolkningen. Slutligen handlar det även om en politisk strategi där social bakgrund, attityder och värderingar är verksamma komponenter.

Meningsskapande kan alltså beskrivas som att förstå och tolka en upplevelse och därmed förklara den för oss själva och för andra.

Utställningar ses inte alltid som en plats eller ett material för lärande. men det är en miljö, en mötesplats, där lärande äger rum. Utställningen erbjuder också ett ramverk för ett meningsskapande genom det sätt som objekt och artefakter presenteras och struktureras. Det är därför nödvändigt att utveckla pedagogiska styrdokument och metoder för att höja kvalitén i denna praktik.

2009-11-07

HANDS-ON! EUROPE


Fotograf: Leonard Gren

Här följer en längre blogg som är en sammanfattning av en 3-dagars konferens i Paris som jag varit på tillsammans med en tekniker från Riksutställningar, Jesper Cederlund. Blogginläggen ligger i omvänd ordning dvs. att sista dagen ligger högst upp.

DAG 3 - DEN VIRTUELLA ÅTERKOMSTEN
Sista dagen på denna sprängfyllda och intressanta konferens. Dagen inleds med en s.k. ”poster-session”, där 8 inskickade utställningsprojekt presenteras med varsin poster och en kort presentation. Det är projekt från Finland, Palestina, Syd-Korea, Portugal, Italien, Ryssland och Frankrike. Intressantast här var Al-Nayzak från Palestina som bygger upp en mental infrastruktur genom att installera små science-utställningar i palestinska skolor. Detta för att förbereda palestinska ungdomar på utställningen som medium eftersom det inte finns några museer i de palestinska områdena. Ett science-center planeras till år 2013-2015. Pengar och mark finns redan.
Konferensen avslutade med en riktig höjdpunkt, Det var Derrick de Kerckhove från universitetet i Toronto och f.d. chef för McLuhan-akademin i Toronto. Han samarbetade också i 10 år med Marshall McLuhan. Han pratade om den digitalt infödda generationen och hur denna generation ser på verklighet och kunskap. Med stöd av forskning ifrågasatte han om denna generation verkligen är rastlös. Han menade istället att teknologin ger denna generation en säkerhet och självkänsla som tidigare generationer saknat. Teknologin skapar också ett nytt sätt att tänka som inte är linjärt och jämförde med något som i Kina kallas för I Ching. Här är det bara nuet som räknas.

Han pratade även om den virtuella återkomsten och att väst-världen är på väg tillbaka till en taktil tillvaro efter en utflykt till den visuella. Andra kulturer som den asiatiska eller den afrikanska har aldrig tagit den omvägen utan hela tiden behållit ett samhälle som byggt på hög grad av taktilitet och här-och-nu. I västvärlden har masskommunikativa media som TV skapa en visuell kultur där vi levt med ett andra tidsperspektiv än här-och-nu. Den virtuella återkomsten avser att vi tidigare levde i ett samhälle med en hög grad av muntlig och litterär tradition och där vi var tvungna att externalisera våra tankar. TV med sin masskommunikativa utgångspunkt berövade oss i västvärlden på denna kunskap.

Fotograf: © S. Chivet/CSI

DAG 2 - AUGMENTED REALITY
Dagens konferensschema har bestått av några separata delar. På morgonen hade alla fått ett museum att besöka någonstans i Paris. Jag fick bege mig till Cité de la Musique och se deras museum. Det som ofta brukar vara problem med ett musikmuseum är att det inte är musik som visas utan instrument. Så även här …. En tsunami av instrument, framför allt representerande en klassisk musiktradition. Via audioguider hade man dock löst detta med musiken och alla auditiva problem som uppstår när ljud kommer från olika håll samtidigt.

Efter lunch drog konferensen igång igen och inleddes med Hoëlle Corvest som berättade om framväxandet av science center i Frankrike och en inspirativ kedja som inleddes med Exploratorium i Paris, fortsatte med Science center i San Fransisco och landade i den plats konferensen hölls i.

Francois Jouen, som är psykolog, pratade om kognitiv utveckling och kopplade ihop det med de senaste rönen som menar att miljön påverkar vår arvsmassa och vår kognitiva förmåga. Detta kallas idag för epigenetik och är ett relativt nytt forskningsområde.

Därefter följde en rad av goda exempel på hur olika museer arbetat med barn- och ungdomsutställningar i Frankrike, Italien och Holland. Alla intressanta ur sitt perspektiv.

Sammanfattningsvis kan man säga, och nu uttrycker jag en personlig uppfattning, att tekniken kommer bäst till sin rätt utifrån 4 perspektiv;
1. När tekniken bidrar till att ge illusioner av en verklighet som kan vara svår att återge i verkligheten. En projektion av en himmel eller en savann med djur som ger illusionen av att befinna sig i eller under en himmel eller på en savann. Här erbjuder ny teknik oändliga möjligheter. Detta kallas ”augmented reality”
2. När tekniken samverkar till att skapa kontakt med utställning och objekt samtidigt som den erbjuder möjlighet till interaktivitet mellan besökare och mellan besökare och utställning. Jag tycker inte att tekniken ska vara ett mål i sig utan ett verktyg för en interaktivitet, en dialog och ett meningsskapande. Här ser vi exempel på kommunikativa handdatorer, kameror som fångar besökare och projicerar skuggor i ultrarapid på väggar osv.
3. När tekniken bidrar till en ökad tillgänglighet genom att via RFID eller andra kommunikativa system känna av språk, inklusive teckenspråk, och andra behov en besökare har.
4. Avslutningsvis genom att skapa lokala koordinatsystem i utställningar som gör att producenter, pedagoger och tekniker kan skapa utmaningar i samklang med samlingar och utställning. Ett slags lokalt GPS som gör att en dator känner av var i utställningen en viss besökare befinner sig och kan presentera platsrelevant information, problem och utmaningar för henne/honom.

Foto: © CSI / Michel Lamoureux

DAG 1 - EN UTSTÄLLNING ÄR INTE EN BOK
Tillsammans med Jesper Cedelund, tekniker på Riksutställningar, befinner jag mig i Paris på en internationell konferens om teknik och taktilitet i barnutställningar. Konferensen arrangeras av det internationella museinätverket Hands on! Europe och här finns deltagare från hela Central-Europa, Jemen, Turkiet och Israel samt Kanada. Här presenteras exempel och tankar kring det som är ”cutting edge” när det gäller teknik och utställningsmediet idag.

Konferensen inleddes lite provokativt av Jorge Wardenburg som menade att museets främsta uppgift är att stimulera besökaren till konversation eftersom vår kognitiva utveckling bygger på samtalet. Han menade också att ett museum först och främst ska bygga på känslor inte fakta.

Charles Tijus, chef för Lutin Userlab ett tekniskt utvecklingsföretag placerat på Cité des sciences et de l´industrie, presenterade en teori om teknologiskt medierat lärande. Han menade att eftersom all aktivitet är målorienterad så ska den vara planerad. Utan plan – ingen aktivitet. Lärande handlar således om att planera aktiviteter. Teorin om teknologiskt medierat lärande bygger därför på att användandet av teknologi kräver planering.

Han menade också att modern teknik i utställningar handlade om mobilitet, en revolution som ännu inte kommit. Mobilitet handlar om att kunna koppla ihop den teknik som finns i hemmet och skolan med museets. Därför utgick Lutin Userlab i många av sina applikationer från iPhone eftersom den har de tekniska prestanda som krävs samtidigt som många har den i fickan.

Amelie Coloumbier, från LordCulture, pratade sedan om multimedieringar med bildexempel från museer i Japan, Frankrike och Sverige. Hon utgick från följande sekvens; Varför, hur, vad och för vem?
Varför? Jo, teknik ger en Wow-effekt! Den är spektakulär och vidgar den möjliga upplevelsen på museet. Den vidgar också upplevelsen på museet i tid och rum samt gör det oåtkomliga tillgängligt. När det gäller det senare gav hon ett spännande exempel med en fransk kyrka, Abbey de Cluny, som har förfallit sedan revolutionen. Den har nu byggts upp virtuellt. Genom ”speglar” placerade runt kyrkan kan man se denna virtuella kyrka när man riktar in speglarna mot olika delar av kyrkan. Återgivningen i speglarna tar även hänsyn till ljusförhållande, tid på dagen samt årstider.
Teknik ger också museet möjlighet att placera objektet i ett sammanhang .
När det gällde hur, ställde hon 2 frågor; vill vi ha ”cutting edge” mediering eller mänsklig mediering? Hon menade att desto mer avancerad teknik desto viktigare blir den mänskliga medieringen. Tekniken ersätter inte människor utan kompletterar. Den andra frågan handlade om vilken typ av teknisk interaktivitet vi vill ha? Mellan människa och maskin eller ska tekniken koppla ihop människor?
Hon lanserade också ett nytt begrepp för mig, “ubiquitus computer time”. Termen står för att datorer idag är allestädes närvarande och finns överallt omkring oss.

Efter lunch fick vi delta i olika workshops där vi fick se exempel på hur man kan använda en rad olika tekniska applikationer. Vi fick se prov på följande; sociala media, virtuella utställningar, användandet av GPS, RFID, Bluetooth, PDA, Wi-Fi access, iPhone, eye tracking, smartboards, elektroniska pennor och papper, e-böcker, interaktiva taktila bord samt interaktiva mattor.

Eftermiddagen fortsatte med ett antal korta föreläsningar som bland annat handlade om hur ett museum kan delas in i ett digitalt koordinatsystem där handdatorer (PDA;s) används för att lösa uppgifter. Vi fick också ta del av hur interaktiva mattor kan användas i kulturella sammanhang samt hur kameror och datorer kan samverka för att skapa interaktiva moment i utställningar.

Dagens avslutades med ett härligt vetenskapligt gräl mellan en fransk professor i psykiatri och en engelsk biolog om nyttan med teknik. Den engelska biologen hävdade, med stöd av forskning, att ett alltför stor användande av virtuell teknologi leder till en fördumning. Han hänvisade till engelska undersökningar som visade att 14-åringar hade 9-10 åringars intellekt.
Den franske professorn menade å sin sida att detta byggde på en förlegad syn på intelligens och verklighet och att dagens virtuella verklighet är en del av den reella och att vi måste se virtuell intelligens som jämbördig med andra typer av intelligenser.