2010-05-06

NARRATIVA RUM

"Interactive wall" Te Papa Museum, Nya Zeeland, Fotograf: Samuel Mann


”The world is made of stories, not atoms.”

Dagens blogg utgår ifrån en konferens jag var på i Leicester för två veckor sedan och som handlade just om ”Narrative spaces”. Som utgångspunkt använder jag ett citat från den amerikanska poeten Muriel Rukeyser.

Narrativet finns inte bara i ett konstverk utan även inom oss. I mötet med konsten skapar vi vår egen berättelse utifrån de intryck vi får och de erfarenheter vi har med oss. Berättelsen påverkas också av rummet och den tid vi befinner oss i. På så sätt omfattar det narrativa rummet mer än bara konstverket och betraktaren, utställningsrummet, museet och samtidens aktuella frågor blir också en del av mitt narrativ.

Som pedagog ligger utmaningen i att hitta metoder som triggar dessa öppna processer och som ger utrymme för besökaren att hitta sitt narrativ. En annan av föredragshållarna i Leicester, Lee Skolnick, var också detta på spåren när han citerade Jerome Bruner;

”Good art embodies our story, it does not remind us of our story”

För pedagogen blir uppgiften att frigöra varje enskild besökares berättelse som finns inrymd i ett konstverk eller en utställning. Konsten och utställningen blir på så sätt en del av en dialog, ett meningsskapande som i bästa fall gör att jag ser på världen med nya ögon. Bruner menade att narrativet och dialogen är viktiga för meningsskapandet. Lärandet innebär ett skapande av mening. Det finns ingen verklighet, sanning, rätt eller fel i den värld som väntar på att upptäckas. Varje person skapar i samspel med det samhälle man lever i det som betraktas som verklighet, sanning, rätt eller fel. På så sätt blir narrativet en del av en social process. För att avsluta med ett citat från Bruner;

”Narratives constitute reality”

Behöver jag tillägga att det var en bra konferens.

2010-03-31

MUSEET UTAN MANUAL

Fotograf: Ricardo Martins

I förra veckan var jag moderator för ett seminarium som FUISM anordnade i anslutning till Vårmötet, museisektorns årliga träff. Temat för seminariet var ”Morgondagens publikfrågor – en utmaning för hela organisationen?”. I panelen som diskuterade denna fråga satt Lars Amréus, överintendent på Historiska museet och ordförande i Riksförbundet Sveriges museer, Eric Åström, sakkunnig på Kulturrådet, Maria Jansén, länsmuseichef på Östergötlands länsmuseum samt Eriqa Lindsten, ansvarig för den pedagogiska enheten på Bohusläns museum. I dagens blogg tänker jag ta upp en sak som Maria Jansén pratade om i sitt anförande, Museet utan manual.

Allt fler av dagens museer är öppna institutioner som släpper besökare och andra samhällsaktörer långt in i utställningsarbetet och samlandet. Nya medier, mobiltelefoner, Flickr och Facebook blir verktyg för interaktiva arbetssätt med synkrona återkopplingsmöjligheter för besökaren. Denna utveckling ligger i linje med den engelske sociologen Tony Bennets tankar i ”The Birth of the Museum” där han tydliggjorde museernas starkt samhällsskapande verkan och hur nya museer formas utifrån denna funktion. Museer blir levande mötesplatser, arenor för en dialog om dagens aktuella politiska frågor.

Detta ställer nya krav på utställningarnas möte med besökaren. Jag ser utställningen som en social mötesplats – ett medium för meningsskapande. Utställningen erbjuder ett ramverk för meningsskapande processer genom det sätt som föremål och idéer gestaltas och presenteras. När tecken, symboler, bilder och föremål sätts samman till helheter skaps mening som bygger på tidigare erfarenheter och kunskaper. Utställningen bär på en pedagogisk dimension där den står, en dimension som måste kommunicera med besökaren utan en guide som tolkar eller förklarar. På samma sätt rymmer hela museet en pedagogisk dimension där utställningar, samlingar, arkiv och webb ska vara tillgängliga. Ett museum utan manual.

Jag menar att denna pedagogiska dimension i hög grad ställer krav på pedagogisk kompetens när det gäller museets och utställningars form och gestaltning. Visst, på dagens moderna museum har alla ett pedagogiskt uppdrag, men det ska inte blandas ihop med pedagogisk kompetens. Den pedagogiska kompetensen är viktig när ett innehåll ska nå fram till en besökare, när innehållet ska vara tillgängligt. Därför ser jag den pedagogiska kompetensen som den viktigaste kompetensen på det moderna museum som vill nå och engagera sin besökare, som vill göra skillnad. Detta ”post-museum” bygger på en förståelse av de komplexa relationer mellan kultur, identitet, lärande och kommunikation som är hjärtat i morgondagens museum. En kommunikation och pedagogik som bygger på ett Museum utan manual.

2010-03-03

ÄR DET DAGS ATT TALA OM INREACH?


För några veckor sedan var jag med och arrangerade ett seminarium på Världskulturmuseet i Göteborg. Seminariet var ett samarrangemang mellan Riksutställningar och Museion, den museologiska utbildningen vid Göteborgs universitet. Temat för seminariet var ”Museet och publiken”.

En av programpunkterna handlade om hur just Världskulturmuseet arbetar med sitt utåtriktade publikarbete. Museet har unga vuxna som primär målgrupp och har lyckats bra med detta. VKM hade en bra bit över 200 000 besökare 2009, av dessa var 60% under 30 år.

Ett perspektiv som Katarina Bergil (tf Museichef) och Klas Grinell (intendent) lyfte i sitt anförande var synen på publiken. Utgångspunkten för resonemanget var att även besökarna äger kunskaper och förmågor som är relevanta för museet. Museet behöver dock utveckla nya metoder för att fånga dessa för att de ska nå in i verksamheten.
Ett vanligt uttryck för att utåtriktat mot speciella målgrupper och då kanske särskilt sådana som är socialt utsatta är ”outreach”. På VKM funderade man nu i omvända termer. Bör museet arbeta med INREACH?

I ”outreach”-begreppet ligger ett tolkningsföreträde inbäddat. Vi ska nå ut till grupper som är underrepresenterade och underprivilegierade, men vi ska oftast göra det med vår kultur och kultursyn, med våra koder och språk, med våra metoder.

INREACH handlar istället om att se besökarna som aktiva medspelare, som bärare av kunskap och erfarenheter och som kan bidra till att utveckla våra perspektiv och verksamheter. Det handlar om ett synsätt där vi skapar relevans för besökaren genom att sätta värde på han/henne och söker ett jämbördigt möte där båda parter lär av varandra. INREACH blir då en tankevända där vi ser en ett internt utvecklingsbehov som något som angår två parter, som en gemensam process utifrån ett sociokulturellt perspektiv, dvs. där vi möts i en dialog och där vi samspelar med omvärlden och lär av varandra.

2010-01-24

GOTT NYTT 2010!


Dags för ett nytt år och nya bloggar. Bilden ovan illustrerar också ett ställningstagande. Den är hämtad från Flickr, ett socialt media, där producenter och konsumenter av fotografier kan mötas. Där finns bilder upplagda för vem som helst att använda, under vissa förutsättningar.

Nytt år innebär också nyheter för denna blogg. Jag kommer under 2010 att blogga en gång i månaden. 2009 lärde mig att en gång i veckan inte fungerar. Det kommer fortfarande att vara en professionell blogg riktad till alla ni som är intresserade av lärande och meningsskapande i anslutning till utställningsmediet. Jag kommer också emellanåt att presentera gästbloggare. Bloggarna kommer i år att illustreras med bilder från flickr. Varför då?

Det finns 2 huvudorsaker. Dels vill jag bidra till att trycka på detta med sociala media och genom att blogga, twittra och använda flickr kombinerar jag 3 sådana media. För det andra handlar det om ett ställningstagande mot en kontroll av "intellectual property rights" (IPR). Jag menar att tankar, idéer och åsikter inte ska vara en handelsvara utan en del av en gemensam, kreativ allmänning. Vi behöver alla bidra till ett kollektivt minne om vi ska lösa framtidens stora frågor som miljön, världssvält, de globala ekonomiska orättvisorna m.m.

På fredag ska jag besöka Moderna museet i Malmö för att se hur det har blivit och hur de jobbar med pedagogiken där. Det ska bli häftigt. Glöm inte heller att registrera er som "följare", så att ni får ett meddelande när jag lagt in ett nytt inlägg. Det går också att lägga till mig som Twittrare. Mitt twitter alias är Goranzone.

Vi hörs!
Göran

2009-12-02

NCK & JOCELYN DODD

Fotograf: Leonard Gren

I skrivandes stund befinner jag mig i Östersund. Har deltagit i ett möte med NCKs referensgrupp. NCK står för Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik och är ett nätverksbaserat samarbete kring kulturarvspedagogiska frågor. I referensgruppen sitter representanter från nordiska kulturarvsinstitutioner och universitet.

Jag hade idag nöjet att få höra en föreläsning av Jocelyn Dodd. Hon är chef för den institution på universitetet i Leicester (LU) som arbetar med forskning kring museer och gallerier. Hennes föreläsning hade titeln ”Learning outside the classroom – how can the museums enhance the school curriculum”.

Hon inledde med en färsk sammanställning som LU gjort där man under en period av 4 år mellan 2003-2007 ställt olika frågor till lärare om hur museibesök påverkar olika aspekter av skolarbetet. Ca 90% av lärarna anser att ett museum är direkt kopplat till skolans läroplaner. De ämnen som framför allt framhålls är ämnesöverskridande frågor, historia och naturvetenskap/teknik. Lärarna anser också att det är viktigt att eleverna för möta professionella människor (konstnärer, vetenskapsmän, pedagoger, etc.)

När det gällde de värden som eleverna fick ut av arbetet i museer sammanfattades detta i några punkter;
- att museibesöket bidrar till att öka värdet av kunskap som redan finns
- att eleverna ökar sin förmåga att tänka
- att eleverna lär sig att reflektera
- att lärandet sker stegvis
Framför allt framhöll hon vikten av att kunna arbeta med grupper över tid. Detta gav en mycket större effekt än enstaka besök. Det ska också tilläggas att de grupper som undersökts arbetat med workshop som pedagogisk metod och inte traditionella visningar.

På det hela en mycket intressant föreläsning som förflyttade sig mellan forskningsresultat och ”hard facts” till mer filosofiska betraktelser över lärandet i museet.

Jag avslutar bloggen med två citat som hon delade med sig utav. Det första är hämtat från ett museum i Tyne- and Wear i England.
”Our mission is to help people determine their place in the world and define their identities, so enhancing their self-respect and their respect of others”.

Avslutningsvis ett citat från Nicholas Serota, chef för Tate Britain;
”The last 10 years have seen a revolution in museum education. Museums have placed learning at the core …establishing their role as vital centers for knowledge in the community”.

2009-11-20

Pedagogiska policydokument

Fotograf: Leonard Gren
För några veckor sedan var jag med och anordnade ett seminarium om pedagogiska policydokument. Eftersom denna blogg ingår som en del i en process där vi vill synliggöra vårt arbete på Riksutställningar med vårt policydokument tänkte jag reflektera lite kring detta med policydokument idag.
Thomas Koppfeldt, lärare på Konstfack och DI, utgick i sitt anförande från ett statement där han menar att museerna i sin verksamhet måste utgå från visandet. Om detta är det centrala i ett museums uppdrag blir ju också de kommunikativa och lärande praktikerna museets hjärta.
Här pekade han på en logisk kedja. Man kan inte arbeta med ”lärande” utan att ha ett styrdokument, det vi kallar för ett policydokument. Det går heller inte att göra ett sådant dokument, där man på olika sätt förhåller sig till lärande, utan att ha en kunskapssyn. Och en kunskapssyn förutsätter en kunskap om pedagogisk teori. Thomas Koppfeldt menade dessutom att det finns inget så praktiskt som en bra teori.
I det efterföljande samtalet under seminariet kom det också vid ett flertal tillfällen fram att de flesta museipedagoger saknar utbildning i pedagogisk teori. Detta är också något jag snabbt konstaterat när jag kommit in i detta fält. Det pratas mycket om metod och ”good practice”, men väldigt lite om teoretisk grund.
Även Helen Charman, från Design Museum i London, var inne på samma spår. Det går inte att arbeta med processer kring lärande i en institution utan att ha ett policydokument att förhålla sig till. I deras fall bestod policydokumentet av 4 delar;
- Mission
- Värdegrund (Values)
- Mål (Aims)
- Strategier (Strategy)
På Design Museum höll man dokumentet levande genom att se över det var 6:e månad i enheten. Det handlar då om att titta på de delar som är föränderliga över så kort tid, dvs. mål och strategier.
Undertecknad och Stina Flink redogjorde mer får varsin praktisk process där vi håller på att ta fram pedagogiska policydokument. I vårt fall, på Riksutställningar, har processen handlat om följande.
• Legitimitet – för att policydokumentet ska bli levande måste det vara förankrat hos ledningen för att få en legitimitet i hela organisationen.
• Delaktighet – Många måste göras delaktiga i processen med att ta fram dokumentet.
• Tid – Tiden är en faktor. Det måste finnas tid för process och reflektion.
• Struktur – Hur ska dokumentet struktureras? Vi har utgått från den ”engelska” modellen som jag redogjort för ovan.
Det ska bli intressant att följa en nationell process kring detta och se hur utvecklingen kommer att bli. Jag hoppas kunna bidra med en rad olika initiativ och tankar.

2009-11-17

Museets pedagogiska kontrakt

Fotograf: Leonard Gren

För att tydliggöra museernas pedagogiska kontrakt kan det ibland vara nödvändigt att dissekera den pedagogiska processen för bättre förstå vad den handlar om.

Utgångspunkten för mitt resonemang är en uppfattning att det pedagogiska kontraktet för dagens museer har förändrats. Samhällsrelevansen har förskjutits till det visuella, till presentationen av samlingarna för en publik (ordet publik är nödvändigt att använda eftersom museet idag inte bara vänder sig till besökare utan även, via utåtriktad verksamhet och webb, vänder sig till människor utanför museet). Detta sett både ur ett skattemässigt nyttoperspektiv och en kunskapsdiskurs där dels det livslånga lärandet kommit att bli en allt viktigare utvecklingsfaktor, dels en nytt paradigm vad det gäller lärande. De pedagogiska kontraktet omfattar idag utställningar (med eller utan guide), tillämpad pedagogik för skolklasser, webben, verksamheter i det offentliga rummet, uppsökande verksamhet, tillgängliggörande av samlingar m.m.

Eliann Hooper-Greenhill presenterar i sin bok ”The educational role of the Museum” ett ramverk som vi skulle kunna använda för att förstå den pedagogiska processen på ett museum. Där ska meningsskapande förstås i en situation där artefakter av olika slag presenteras i en gestaltning och en iscensättning med avsikt att ge objekten och samlingen en mening ur ett tänkt perspektiv. Hooper-Greenhill erbjuder 3 komponenter för att förstå komplexiteten i museets pedagogiska kontrakt nämligen kommunikation (communication), tolkning (interpretation) och meningsskapande (education) (obs! mina översättningar).

Historiskt sett har vi under 1900-talets senare hälft förstått kommunikation utifrån två generella utgångspunkter, en transitiv och en kulturell. Den transitiva är den som historiskt sett är mest bekant på museer och innebär att en avsändare överför information till en mottagare. Den utgår från en stimuli-respons syn på lärande där man ser kunskap som något som existerar utanför individen.
Den kulturella kommunikationsmodellen förstår kommunikation som ett komplext system av samhällsomfattande processer och symboler genom vilka en verklighet produceras, bekräftas och förändras. Denna modell förstår kommunikation som en process som binder samman individer och grupper. Kommunikation ses som en gemensam, kulturell process där övertygelser och värderingar är viktiga redskap för att skapa mening.

Tolkningen är intimt förknippad med meningsskapandet eftersom det är den process där besökaren skapar mening. I denna process används olika strategier. Det handlar om en personlig strategi som relaterar till all den kunskap och förförståelse varje besökare har med sig till museet. Det handlar också om en social strategi där familj, vänner och kollegor påverkar tolkningen. Slutligen handlar det även om en politisk strategi där social bakgrund, attityder och värderingar är verksamma komponenter.

Meningsskapande kan alltså beskrivas som att förstå och tolka en upplevelse och därmed förklara den för oss själva och för andra.

Utställningar ses inte alltid som en plats eller ett material för lärande. men det är en miljö, en mötesplats, där lärande äger rum. Utställningen erbjuder också ett ramverk för ett meningsskapande genom det sätt som objekt och artefakter presenteras och struktureras. Det är därför nödvändigt att utveckla pedagogiska styrdokument och metoder för att höja kvalitén i denna praktik.